Nu är det sommarlov. För många (de flesta?) barnfamiljer översätts själva ordet “sommarlov” till “alla rutiner vi har jobbat så hårt för att få på plats kan med gott samvete kastas ut genom fönstret”. Frukosten består inte längre av gröt, flingor, mackor utan av lite yoghurt, kanske någon jordgubbe här och där och den eviga förhandlingen om att faktiskt äta lunch.
Husmanskost glöms aktivt bort tills ungefär dagen innan skolan börjar.
Tillagad lunch? Nä, ännu mer yoghurt, krämer, en banan. Fria tyglar. Husmanskost glöms aktivt bort tills ungefär dagen innan skolan börjar. Vi kan sträcka oss med tillagning av mat till grillat, all annan form av varm kost får vänta.
Egentligen finns det ingen hemma som man ska laga mat för. Man ser spår av barn och någonstans mellan en “god morgon” slängd ur sig halvvägs ut genom dörren och den klassiska “jag är hungrig” när ytterdörren slår igen på kvällen blir man lite osäker på huruvida barnen faktiskt finns eller om det bara varit en dröm.
Var går gränsen mellan hur mycket kidsen ska vara ute?
Nä, jag ser inte mycket av mina barn på sommarlovet. Oftast får jag en uppdatering när de behagar komma hem på kvällen om vilka kompisar de har besökt och lekt med. Det sägs ju att barn ska vara ute och leka istället för att sitta framför en skärm hela dagen, såååå… vi gör rätt? Eller gör vi? Var går gränsen mellan hur mycket kidsen ska vara ute och “föräldrarna bryr sig inte vart barnen håller hus”?
Mina egna föräldrar var inte restriktiva med hur mycket jag fick vara ute på sommarlovet, men ändå fick jag höra ibland att jag var ute för mycket. Väldigt förvirrande. Mamma var läkare och hon hade alltid semester i augusti. Det var andra regler, semestrarna var inte uppdelade i perioder utan var och en fick ta en ledig månad och man förhandlade med arbetskamraterna när det passade att ta ledigt så att verksamheten ändå skulle hållas igång.
…ändå fick jag höra ibland att jag var ute för mycket.
Det fungerade alldeles utmärkt, kan inte minnas en endaste gång då hennes sjukhusavdelning var stängd på grund av personalbrist. De kunde sin verksamhet och styrde den så att det aldrig skulle bli stopp. Pappa var lärare och han hade riktigt sommarlov, mellan den 15:e juni och 15:e september. Efter att vi köpte stugan brukade han försvinna dit så fort skolavslutningen var klar.
Jag minns mina sommarlov som långa fram tills dess att jag lärde mig läsa. Efteråt slutade tiden räcka. Ibland åkte jag med pappa till stugan och den största delen av min packning utgjordes av böcker. När de tog slut kunde vi köpa nya. På den tiden kostade det inte skjortan att köpa en ny barnbok.
Det var ett annat liv, man försvann i världar där andra människor levde och dog. Robin Hood, Greven av Monte Cristo, Winnetou och Old Shutterhand, en grupp barndetektiver, Jim Hawkins och piraterna, och många många fler. Jag hade min egen bubbla när pappa inte behövde hjälp och det var fantastiskt.
Så nej, jag vet inte riktigt hur sköna sommarlov ska vara.
Så nej, jag vet inte riktigt hur sköna sommarlov ska vara. Hittills har vi inte lyckats hitta fusklappar med regler och det som vi tyckte var skönt i vår barndom gäller inte riktigt längre. Så länge barnen själva känner att det är givande och man ser på dem att de trivs så är det väl ett skönt sommarlov.
Eller…?
Anna Nilsson
redaktion@megafonen.se
