April började i tecknet av strid och konflikt. Fackförbund som tyckte att deras medlemmar hade fått nog. Hot om införande av så kallade stridsåtgärder och till slut infriades varslet om blockad på flera olika sätt.
Inga nyanställningar. Ingen övertid, bara jobba sitt skift och sedan gå hem. Vårdgarantin har varit ett luddigt koncept i flera år och det har kommit till den punkten att vi inte längre kan lova patienten att hen kommer få den utlovade återkopplingen inom den utlovade tiden. Frustrerande är en snäll underdrift för hela situationen.
Frustrerande är en snäll underdrift för hela situationen.
Så inleddes blockaden i slutet på april. Det betydde att planerade men ej akuta besök och behandlingar fick skjutas upp. Sjukhusavdelningar som skriker efter personal och på vissa håll har svårt att få ihop bemanningen för att den dagliga verksamheten ska fungera optimalt. Patienter som behöver vård men som måste prioriteras bort.
Frustration och vrede och ibland kommentarer om att fackförbunden är dumma i huvudet eftersom det innebär att just “jag” får vänta ännu längre på en behandling, när “jag” redan väntat i flera månader.
En allmän känsla att vården inte gör tillräckligt.
En stark bekräftelse på att vi inte räcker till.
Och det är så. Vi räcker inte till.
Men det är också så att vi går på knäna.
Ungefär 50% av långtidssjukskrivningarna i Sverige beror på utmattning och akuta stressreaktioner. Och vilka yrkesgrupper är mest benägna att drabbas? Jo, personal inom hälso- och sjukvården, inklusive vård och omsorg. Försäkringskassans statistik över sjukskrivningar har toppats av vårdpersonal i flera år.
Vi går på knäna och vi har gått på dem så länge att det bara är stumpar kvar av dem.
Så ja, vi går på knäna och vi har gått på dem så länge att det bara är stumpar kvar av dem. Att fackförbunden valde att ta upp kampen om bättre arbetsvillkor och ta den till en helt ny nivå handlar inte om att vi vill vara jobbiga.
Det som är jobbigt är att gå på jobbet och känna att man är otillräcklig. Att komma hem och vara så slut i både kropp och huvud att vi inte ens orkar umgås med våra barn. Att känna att man har både händer och ben bundna men ändå förväntas springa stafett.
Så ja, vi vet att just du, patienten som blev inlagd idag på grund av en infektion och måste ligga på en enkelsal i isolering, har det väldigt svårt med situationen och skulle behöva ha mer kontakt med personalen. Men vet du vad? Vi har inte tid.
Och du, den äldre som bor på ett boende och är dement och orolig, behöver prata och berätta för någon om ditt liv för att bli lite lugnare efter att du ätit middag. Vet du vad? Vi har inte tid.
Och du som skulle opereras för en trasig handled och har så pass ont i den att livet känns meningslöst när vi bara bokar om och skjuter upp din operation för att den inte är akut. Vet du vad?
Vi vet inte om fackförbundens stridsåtgärder kommer leda till bättre villkor. Vad vi däremot vet är att vi lider med varje patient som inte får den vård hen behöver inom den tid hen behöver.
Våra egna barn får växa upp med frånvarande föräldrar som jobbar så mycket att de knappt kommer ihåg hur hemmet ser ut.
Vi vet att vi har samvetskval för varje person som söker vård och inte kan få av oss den tid och uppmärksamhet som skulle ge trygghet. Vi vet också att 90% av vårdanställda jobbar inom vården för att vi tycker om människor och har en stark önskan att hjälpa. Definitivt inte för lönerna eller arbetstiderna.
Och någonstans vet vi också att våra egna familjer blir bortprioriterade och våra egna barn får växa upp med frånvarande föräldrar som jobbar så mycket att de knappt kommer ihåg hur hemmet ser ut.
Så snälla, låt oss få lite bättre arbetsvillkor så att vi kan ge dig eller någon du älskar den tid, vård och trygghet de behöver!
Anna Nilsson
