Det är början av sommaren, och som vanligt dras jag in i en av årets mest oväntade aktiviteter: odling. För att vara ärlig så är jag egentligen inte särskilt intresserad av att plantera eller odla. Men samtidigt är det heller inte riktigt sant. En gång per år sticker jag ju faktiskt ner händerna i en 40-liters påse på jakt efter någon slags jordnära magi.
Är det en koppling till det förflutna, en känsla av kontinuitet, som spirar där ute?
Vad består magin egentligen i? Jag förstår inte riktigt. Ligger den i nostalgin? För även om jag inte ser det framför mig så kan jag än idag känna doften av de pelargonior min morfarsmor drev upp. Den där fräna och karakteristiska doften som slog emot en när en liten vithårig flicka med tovigt hår klev över tröskeln till det röda trähuset i Utterliden.
På min farstukvist står idag två krukor med klarröda pelargonior. Är det en koppling till det förflutna, en känsla av kontinuitet, som spirar där ute?
I mitt grannskap ser jag folk med trädgårdsredskap, grävande och fixande med rabatterna. Emellanåt stannar de upp och tar en fikapaus, njuter av vädret och vilan. Som betraktare ser det mysigt och hälsosamt ut – rejält på något sätt. Balanserat.
Som att de lever ett harmoniskt liv, även om jag inte har den blekaste aning om det är sant eller ej. Så avslappnande och stressreducerande att jag blir avundsjuk – trots att jag ju själv håller på med samma sak.
Lite nerv finns allt i odlingen, trots att den upplevs så lugn och ångestfri.
Kanske är det här den verkliga magin i odlingen ligger – inte i resultaten, utan i processen. I att fokusera helhjärtat på något så enkelt och grundläggande som att få något att växa.
Oförutsägbart är det också. Lite nerv finns allt i odlingen, trots att den upplevs så lugn och ångestfri. För oavsett hur mycket vi planerar och förbereder oss, är det alltid naturen som har sista ordet här. Vi måste släppa kontrollen. Och kanske är det nyttigt och välbehövligt för oss?
Att få se små gröna blad tränga upp ur jord inköpt på Granngården är en förbluffande tillfredsställelse. Det är ingen överdrift att jag går en omväg förbi krukorna flera gånger per dag, även om det omöjligt kan ha hänt något drastiskt på till exempel två ynka timmar, mellan klockan 18.00 och 20.00.
Och trots att jag vet att många växter troligtvis kommer att dö runt mitten av sommaren – jag tar ju inte hand om dem som man borde – är den första spirande grönskan alltid en seger. Och den räcker för mig. Att få se skotten bryta genom jordytan är, förlåt för väldigt pretentiöst, en påminnelse om att livet alltid tycks hitta en väg ändå.
Att få se skotten bryta genom jordytan är, förlåt för väldigt pretentiöst, en påminnelse om att livet alltid tycks hitta en väg ändå.
Det är egentligen enkelt. Ett frö, vatten, sol och sedan kommer livet. En fin kontrast till allt komplext där ute som möjligen inte är svårare än näring, vatten och ljus.
Back to basics.
Nej, jag blir inte klokare. Något jag inte ens är intresserad av har alltså blivit en årlig ritual. Det är konstigt och jag förstår inte riktigt trots att jag försöker. Men kanske ligger magin just där, i den oförklarliga dragningskraften.
Cecilia Edström
