***
Jag har inte så många frågor. Jag skulle vilja veta om du har det bra, om du påbörjat konceptutvecklingen och förbättrandet av eftervärlden eller dröjt dig kvar här en stund, för att försäkra dig om att vi som ännu lever gör just det och gör det bra. Att vi fikar, förstås.
Jag har inga frågor nu, men jag vill säga så oändligt mycket.
Jag visste inte allt om dig men när vi tog farväl fanns ingenting osagt. Jag hade älskat dig varje stund och tagit vara på allt från den första gången vi höll varandras händer. Jag behåller det, förvarar det i mitt hjärta. Det finns ingen bitterhet, ingen ilska. Bara ren kärlek och djup tacksamhet över vårt liv ihop.
Jag skulle göra om det igen och igen med samma utgång. Jag har inga frågor nu, men jag vill säga så oändligt mycket.
Jag tänkte skriva en ny krönika, den första utan dig. Den skulle handla om hur stark och lysande du var när vem som helst hade gått under. Om hur du, symtomatiskt, styrde upp din egen begravning och inte lämnade någonting olöst. Alla de där sakerna som inte dök upp naturligt vid frukostbordet fick vi chansen att gå igenom och jag tror att det är det mest omtänksamma du gjort mot mig.
Jag ville skriva det så att de verkligen begrep.
Jag ville skriva för andra att om de vill göra en enda kärleksfull handling till sina nära så är det att fylla i Vita arkivet eller ett testamente. Jag ville skriva det så att de verkligen begrep. Så att de inte väntade, men att de efteråt kunde gå tillbaka in i vardagen och leva som aldrig förr, trygga i vetskapen att framtiden blir lättare för de som står kvar.
Jag ville skriva till barn som jag vet läser mina texter ibland att de inte ska vara oroliga för livet, att det inte är deras jobb. Jag ville skriva samma sak till vuxna. Men texten ville inte riktigt komma. Så jag låter hjärtat prata. Och du ska veta att det vill prata. Det skriker efter att få berätta om allt det som skett.
Om allt kärleksfullt som sagts om dig. Fast det mesta fick du ändå höra medan du levde. Visste du att Tomas Andersson Wij tillägnade en låt till dig när han spelade på kulturhuset? Du hade blivit så sjukt mallig!
Om alla stunder, som när vår sons kompis frågade om det var konstigt utan dig. Han stod med sina uppskattningsvis 35 kilo och sa att jag var en stark man. Jag ville bara böla. Jag vill det allt oftare nu. Det är som att jag blivit både mer tunnhudad och totalt befriad från rädslor på samma gång. Hur går det ens ihop?
Det är som att jag blivit både mer tunnhudad och totalt befriad från rädslor på samma gång.
Jag vill berätta om hur min hand hela tiden sträcker sig efter telefonen för att messa dig om vem jag stötte på, eller om det är någonting särskilt du är sugen på som jag kan köpa med mig hem. Musklerna och nerverna minns. De får impulser. De har inte förstått att du är borta än. Länge visste jag inte var jag började och du slutade. Jag lär mig det nu. Det går.
Jag vill berätta om hur tiden flyr men att jag samtidigt liksom ser allt i slow motion nu. Om hur jag vill möta någon som inte vet just någonting om mig och som jag kunde prata med om vad som helst annat än att du är död och hur jag hanterar det.
Om hur jag drabbas av skuld över denna önskan eftersom alla, verkligen alla, bara visar mig ett massivt och kompromisslöst stöd som ger mig så mycket styrka. Men samtidigt känns det som att jag har en stor ”hanteras varsamt”-stämpel tryckt i pannan.
Samtidigt känns det som att jag har en stor ”hanteras varsamt”-stämpel tryckt i pannan.
Jag vill beskriva hur det skaver att ömsa skinn, för du skulle förstå, och hur intensivt jag önskar att det inte hade blivit så här. Men det är så här. Och det är ingens fel. Och jag känner den varmaste sorgen. Och hopp.
Om hur hjärtat, detta organ av eld, vill fortsätta bulta. Det är det enda det känner till. Tills slagen upphör och lågan slocknar. Ses vi då?
Då ska jag berätta.
Per Strömbro
