KRÖNIKA Cecilia Edström om att lyfta blicken, att ge för att få och att gå till valurnorna den 14 september: ”Tillvaron vi lever i finns av en anledning”
***
Man kan inte äta, jobba och tänka. Bara dansa på vardagsrumsgolvet, lyssna till ljudet från fjärilarnas vingslag långt ner i magen och vänta på att det där mycket speciella textmeddelandet eller telefonsamtalet ska komma.
På Facebook stajlar man tids nog med ”i ett förhållande”. Händer kramar varandra hårt första gången officiellt ute på stan. Det är gourmetmiddagar, neongula lappar med fina budskap på köksbordet och ”tack min finaste”, ”du betyder allt för mig”, ”jag älskar dig så mycket”. Drömkonserten skippas till förmån för en resa till Bollnäs med sin älskade för att hämta en utsliten gammal motorcykel funnen på Blocket. 114,2 mil i sunkig bil. Som en dans.
Åren går och svartbrända falukorvskivor med sönderkokta makaroner ersätter. Jobbet tar mycket men ger sällan. Nummer ett: Karriären! Nummer två: Karriären! Nummer tre: Karriären! Nummer fyra: Återhämtning! […] Nummer hundra: Relationen.
Inför nummer hundra kommer likgiltigheten. Post it-lapparna är för längesedan slut. Diskussioner blir prestige. Från dynamisk duo till att gå i polemik. Enda gången man bryr sig om vad den andre ägnat sin tid åt är när den fick till uppgift att köpa en ny fräck platt-tv till gästrummet. ”Vad blev det för märke?”
Men plötsligt, en meteorit slår ner, rakt i skallen (jo, bara i Sverige slår det ner 60 stycken per år). Men det är för sent. Fjärilarna ligger utmattade i slitna mjukisbyxor och har totalt förlorat livsgnistan. Man kan inte äta, jobba eller tänka – men nu av en helt annan anledning än tidigare. Det är över. Slut.
Det man tog för givet är borta. Det man inte gjorde är för sent att göra ogjort.
Men det kommer ytterligare en chans att skydda det man har fast inte tänker på att man har förrän det är borta. Nu handlar det om något helt annat – men det är samma logik. 2010 var senast chansen uppenbarade sig och då var det drygt 1,4 miljoner människor i Sverige som gav blanka fan i att ta den trots historien. För demokrati är inte, lika lite som ömsesidig kärlek, något vi kan ta för givet. Det bygger på deltagande, att ge för att få.
Det bygger på att man skapar sig en bild över vad de med makten står för och att man en dag vart fjärde år går till en lokal, sätter ett kryss på några lappar, åker hem.
Vi måste komma ihåg att tillvaron vi lever i finns av en anledning. Den finns för att människor kämpat och slitit, vågat gå mot strömmen och tagit ansvar för allas lika värde. Lyft blicken. 100 år är en kort tid. För mindre än 100 år sedan hade varken min eller din mamma, syster, flickvän, mormor eller dotter haft rösträtt. Inte heller jag för den delen. Medan kvinnor tvättade skitiga kalsonger marcherade männen stolt fram till röstbåsen som fullvärdiga medborgare med mandat att påverka. Så är det tack och lov inte idag men vi får aldrig glömma att demokratin är byggd av våra förfäder och för dem och för vår egen skull måste vi upprätthålla den.
Det är så lätt att stänga in sig i vardagsrummet, sätta på nyheterna och på avstånd betrakta vad som händer i bland annat Irak, Ukraina och Vitryssland. ”Den andra världen.” Kanske tränger en liten tår fram i ögonvrån av medlidande men själva är vi så skyddade av oövervinneliga murar. Trygga Sverige liksom. Precis samma känsla som när vår älskade kliade oss på ryggen den där gången – när jag inte når med min egen hand kommer alltid hen att finnas där. Det är andra par som går skilda vägar. Diktatur – det händer ”dom där”.
Men allt går i cykler. Vips ställs vi inför årtusendets meteoritregn.
Det man tog för givet är plötsligt borta. Det som man inte gjorde är för sent att göra ogjort. För sent.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
32-årig frilansjournalist med människor som sitt största intresse.
Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidningen:
