I en romantisk och omtänksam gest köpte jag häromåret en morgonrock i julklapp till min fru. En varm och mysig. Jag minns att jag satt på bussen till Skelleftehamn och sistaminutenhandlade via mobilen, som jag gör. Jag var lite besvärad över att någon kanske skulle snegla över min axel och se att jag scrollade upp och ner på Zalandos avdelning för kvinnokläder i jakt efter det perfekta plagget.
Algoritmerna misstänkte att morgonrocken bara var en inkörsport till de tyngre grejerna.
Det var det förstås ingen som gjorde och även om någon hade gjort det är ”hamnarna” vana vid det mesta, tänker jag. Nä, ingen på bussen lade märke till mitt beteende men det gjorde algoritmerna. Under de kommande veckorna bombarderades jag av erbjudanden om morgonrockar med tydliga snitt för kvinnokroppar. Men det var också som om algoritmerna misstänkte att morgonrocken bara var en inkörsport till de tyngre grejerna och snart flödade mina flöden av förslag om spetstrosor och negligéer. Fram till dess visste jag inte ens vad en negligé var.
Algoritmen gissade sig också till att jag nog behövde addera produkter – en ziljard olika svindyra krämer till ”din morgonrutin” och jag började ana att algoritmen inte längre såg mig som en medelålders man i norra Sverige som intresserar sig för musik och brödbak, utan som en lätt enkelspårig kvinna i övre medelklassen som intresserar sig för luftiga, avslöjande underkläder (som jag omöjligt skulle kunna bära upp med någon form av värdighet i behåll) och hy.
Det var lika festligt varje gång. Men det skulle bli festligare.
Det kändes lite för bekant och tanken förde mig tillbaka till uppväxten. På den tiden fanns inte algoritmer på samma sätt. Däremot slipade marknadsförare som via register emellanåt skickade direktreklam till en. Ibland funkade det, andra gånger not so much.
Min mamma prenumererade på Time Magazine men hade av någon anledning i samband med registreringen angivit ”Mr” istället för ”Ms”. Alltså skickades varje nummer till Mr Barbro Strömbro. Det var lika festligt varje gång. Men det skulle bli festligare.
För givetvis delade förlaget uppgifterna vidare till andra publikationer inom koncernen som kunde vara av intresse för målgruppen. Men’s Health var ett sådant exempel. Jag kommer aldrig att glömma tidningens direktutskick till min mamma där argument efter argument användes för att få henne att nappa. De gick i stort sett ut på att hon skulle bli en bättre, mer lyckad man om hon bara blev en del av Men’s Healths trogna läsarkrets – ”nu till ett mycket förmånligt pris”.
Barbro Strömbro, DU kan bättre!
Argumenten var listigt övertygande: ”80 procent av svenska män kan göra 20 armhävningar – Barbro Strömbro, DU kan bättre!” Eller: ”2 av 3 svenska män klarar 4 minuter i sängen – Barbro Strömbro – DU kan bättre!”
Oklart om hon blev bättre. Jag tror inte att hon nappade på erbjudandet. Men det är en ren spekulation från min sida.
Poängen är att det finns anledning att vara försiktig med vad man googlar och vad man delar med sig av för uppgifter. Jag är själv sämst på att följa det rådet men har vid det här laget blivit lite road av vad algoritmerna tror om mig, så jag låter det bero.
Numera verkar de tro att jag är en kattokig entreprenör med tre miljoner att placera i bitcoin.
Numera verkar de tro att jag är en kattokig entreprenör med tre miljoner att placera i bitcoin (helst) och en passion för Daim och mozzarella. Det senare exemplen är kusligt korrekta och Ica gör ingenting för att få mig att glömma det. Att döma av hur sällan algoritmerna exponerar mina vänner i Facebook- och Instagram-flödena är jag sannolikt även en begynnande misantrop. Däremot är jag tydligen intresserad av en annons om en häck i använt skick men av oklart slag som kan hämtas i Ragvaldsträsk.
Med eller utan negligé, antar jag.
Per Strömbro
