Varje helg återpublicerar vi intressanta intervjuer och reportage som tidigare varit i Megafonentidningen. Den här artikeln publicerades första gången i april 2014.
HELGLÄSNING Lisa Marklund har innan 18 års ålder upplevt panikångest, depression och utbrändhet värre än någon önskar sin värsta fiende. Här berättar hon om hur hon velat ta sitt liv, varför hon tror att det är tabu att prata om och hur hon tog sig upp till ytan igen.
Den där söndagsnatten i början av februari vaknar Lisa upp i sin mammas säng med värre panikångest än hon någonsin tidigare känt. Hon kan inte andas och det är ett enormt tryck över bröstkorgen. Hon vill inte somna om – och hon vill inte vara vaken.
– Det känns så sjukt. Jag har aldrig någonsin kunnat föreställa mig att all den känslan kan komma inifrån. Alla kroppsdelar domnar bort, jag tappar kontrollen helt och det känns som att jag håller på att bli galen, berättar Lisa när vi träffas hemma i den lägenhet där hon tillbringat en stor del av sitt liv sedan november då hon blev sjukskriven från jobb och skola.
Morgonen efter åker Lisa tillsammans med sin mamma direkt till BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin i Skellefteå, där Lisa faller ihop på golvet i entrén.
– Jag gråter och skriker att jag behöver hjälp. Det enda jag tänker på är hur jag inte vill leva mer, hur jag inte orkar mer.
Det visar sig att det hon upplevt till stor del är biverkningar av den antidepressiva medicin hon fått tidigare.
– De hade berättat att medicinen till en början skulle göra allt lite sämre innan det vände och blev bättre, men jag fick i princip alla biverkningar man kan få. Depression, hallucinationer, overklighetskänsla, problem med andning och självmordstankar.
Det har nu gått två månader sedan den natten då Lisa mådde som sämst. Den glada tjejen som sitter mitt emot mig har en vit stickad tröja på sig och en kaffekopp i handen. Det är svårt att ta in hur dåligt hon mått.
– Jag brukar beskriva panikångest som känslan då du håller på att bli överkörd av en bil men klarar dig i absolut sista sekund. Då känner du ”hjärtat i halsgropen” – en panikkänsla. Så känns det för mig av att bara gå utanför dörren när jag är sjuk. Det går inte att göra vardagliga saker för att ångesten blir för stor.
Diagnosen panikångest fick Lisa när hon gick i sjuan.
– En dag föll jag ihop och höll på att svimma. Jag blev livrädd och fick tunnelseende. Vi åkte så klart till en läkare men de konstaterade att det inte var något fel på mig fysiskt och jag fick åka till BUP istället. Det var där jag fick veta att jag hade panikångest, berättar Lisa som efter det var hemma från skolan i nära nio månader innan hon orkade gå tillbaka.
– Känslan kommer som en våg. Det byggs upp och sköljer över. Usch, jag blir varm, röd… det är hemskt.
Hur gjorde du för att orka gå ut igen?
– När man har panikångest och depression vill man undvika allt som är jobbigt men det är precis vad man inte ska göra. Även om det tar emot att gå utanför dörren måste man göra det, det känns bättre och bättre, men det är lättare sagt än gjort.
Paniksyndrom drabbar enligt netdoktor.se 2-3 procent av befolkningen någon gång i livet och drabbar kvinnor dubbelt så ofta som män. Ändå är det inte så vanligt att folk pratar om det.
– Det låter så hemskt med att vara psykiskt sjuk. Många tänker på ett psyko som sitter inlåst och stirrar i väggen.
Det är inte lika vanligt att göra en facebook-incheckning på psyket som på akuten?
– Alla ska ha ett så fint liv nu för tiden och må så bra. Fint liv, bra jobb, vältränad kropp… Jag tycker inte att man ska skämmas.
En psykisk sjukdom är som vilken sjukdom som helst – och det blir bättre om man gör någonting åt det. Om man tar hjälp är det mycket lättare att bli frisk.
Hur har de runt dig reagerat på att du varit borta från skolan?
– Jag har alltid varit ärlig och pratat om varför jag är borta och nu även skrivit om det på min blogg. Det är inte för att folk ska tycka synd om mig utan för att de ska ha förståelse varför jag inte gör allt som vanligt. Varför jag inte orkar träffa alla lika ofta just nu.
– Samtidigt vill jag även visa andra som lider av panikångest att de inte är ensamma. Det är vanligare än man tror och det finns hjälp att få.
Vad har du för råd till de som är drabbade?
– Är du under 18 rekommenderar jag verkligen att besöka barn- och ungdomspsykiatrin. De kan hjälpa dig med allt från panikångest till om du misstänker att du har ADHD. Allt som inte den vanliga doktorn kan hjälpa till med.
Vad har de betytt för dig?
– Han jag har pratat med där har helt klart räddat mitt liv. Psykologen tillsammans med mamma, pojkvän och vänner är det som gjort att jag klarat mig igenom det här.
Lisa är fortfarande sjukskriven från skolan men mår bättre och bättre för varje dag.
– Det gäller att inte gå för snabbt fram. Jag försöker hitta en balans i allt jag gör för att inte falla dit igen. Nu tar jag små steg varje dag och förhoppningsvis kan jag börja om på skolan om ett tag.
Faka / Lisa Marklund
Ålder: 18 år
Familj: Mamma Monica, syster Elin och pojkvännen Linus
Intressen: Träning, kläder och att umgås med vänner.
Sysselsättning: Går andra året på Handelsprogrammet på Anderstorpsskolan.
Varje helg återpublicerar vi intressanta intervjuer och reportage som tidigare varit i Megafonentidningen. Den här artikeln publicerades första gången i april 2014.
