Föreställ dig följande: Det är högsommar. 25 plus. Molnfritt. Du kör bil med AC:n på max och Tom Pettys ”Running Down A Dream” på full volym. Du har shorts och Ray-Bans och du mår bra. Allt är gott.
Plötsligt gör sig din dotter påmind. Hon sitter i baksätet och spiller garanterat glass men det gör ingenting för du har semester och fick nyss lön och du inser att livet inte blir så mycket bättre än så här och därför struntar du i lite glasskladd.
Du anar alltså inte oråd när hon frågar: ”Pappa, får jag välja nästa låt?”
Du tvekar ändå, för du vet att ord som The Black Keys, Emmylou Harris eller The Smiths för den delen inte ingår i hennes vokabulär och att sannolikheten att hennes val skulle trumfa din spellista, ”Pers bästa sommar ever!”, i snille och smak är obefintlig. Men du har själv lanserat den geniala idén att, när det åberopas, turas om att välja musik i den här familjen. Till skillnad från korkade föräldrar som är fast i avkommornas musikval och dör lite grann varje gång de utsätts för Sean Banan. Du kan inte backa från din princip. Vad skulle det sända för signal till barnen?
Du kan inte backa från din princip. Vad skulle det sända för signal till barnen?
”Mmmm …”, svarar du lite vagt reserverat.
”Jaaaaa! Jag vill höra Lucia!”
Pallnit! Där, mitt i semesteridyllen, känner du plötsligt ingen som helst entusiasm över att snart vara framme vid Byske havsbad eftersom du blivit brutalt påmind om att ingenting varar för alltid. Att dagarna bara kommer att bli kortare och att doften av sommarhud och kokosnötssolkräm kommer att bytas ut mot den av clementinskal och stearinljus som får dina ögon att svida.
Du påminns om att smaken av en sval IPA eller en perfekt mojito snart nog ersätts med den av glögg – som du hatar men artigt sörplar i dig för att det tydligen är höjden av lycka för alla de där andra som inte är du, du som bevisligen är grinchen.
Din perfekta tillvaro är hotad, så du gör det enda rationella.
Din perfekta tillvaro är hotad, så du gör det enda rationella. Du vrålar ”Nej! Alltså nej! Jag skulle hellre gnaga av mig ett ben än att lyssna på Lucia!”
Sen håller du ett ganska osammanhängande brandtal om vikten av att helga högtiderna genom att låta de vara i fred resten av året, att det är något slags brott mot naturen att inte följa det. Du vet det av egen erfarenhet eftersom du, svältfödd på barnprogram, en gång föll för frestelsen och otänkt spelade in Kalles jul på VHS och att någonting inom dig gick sönder efter det så nu kan du aldrig fullt ut njuta av tjuren Ferdinand eller Benjamin Syrsa. Typ som att hjärnans lyckocentra förlamats eller nåt. Tänk på det!
Hon väljer X Models ”Två av oss” istället.
Du börjar att andas lugnt igen. Men du skäms. För du inser att du låter som en av de där idioterna som på fullaste allvar blir provocerade och måste protestera när någon – inte de själva, märk väl – äter semlor när som helst under året. Vad spelar det för roll? Du är ingen psykolog men gissar att det inte är en särskilt sund reaktion.
Du är ingen psykolog men gissar att det inte är en särskilt sund reaktion.
Och det är ju inte precis som att ”Natten går tunga fjät” (vad betyder fjät, förresten?) sprider nazistisk propaganda. Tvärtom var Lucia beundransvärd, du borde vara glad att din dotter intresserar sig för henne.
Så du lägger växelspaken i körläge och återvänder till semesterfirarna längs E4:an som kör runt med Babblarna-solskydd på sidorutorna och redan uppblåsta badringar i skuffen. Det är din tur att välja låt. Du justerar dina Ray-Bans, trycker play och vrålar med: ”Saaaanktaaa Luciiiia!”
Allt är gott.
Per Strömbro
per@megfonen.se
