Min kollega susar genom korridoren med snabba steg och dyker in i vårt arbetsrum där jag sitter med en kopp kaffe i handen. Det märks på en gång att något hänt. Med den noga utvalda cykelhjälmen på, ja hon är sån, medveten om varenda detalj i sin outfit, börjar hon gorma om kvinnan som skulle passera cykelvägen och hur hon var nära att köra över henne, men plingade och undvek en krock på öppen gata.
Ja, med andra ord räddade min kollega kvinnan från, vad vet jag, en plötslig död, eller i alla fall ett mycket smärtsamt benbrott på grund av snabb kvinna på hoj. Hon fortsätter berätta, för det visade sig att båda inblandande skulle gå in på samma ställe, genom samma ingång. Min kollega, vilken klassas lite som ett socialt geni, säger så klart något om den lilla incidenten. Men till svar får hon bara ett litet snett leende. Och det är ett snett leende som upprör.
Så startar den, cykeldiskussionen. Cykeldiskussionen som pågått några veckor nu och antagligen kommer att pågå fram till dess att, ja vem vet fram till när? Möjligen för alltid.
Vad händer med en stad där det inte finns någon cyklande kultur i grunden?
För vad händer med en stad som växer kraftigt år 2022? Människorna blir fler. Cyklarna blir fler. Och stadsplanerarna satsar storkovan på cykelbanor. Så klart!
Men vad händer med en stad där det inte finns någon cyklande kultur i grunden? Det blir kaos. Eller i alla fall nästan.
Jag har bott i Umeå och Stockholm och upplever att det finns ett jävla självförtroende bland cyklisterna där. Men här, nja. Och det är inget negativt i grunden med lite tvivel och ödmjukhet – tvärtom. Men medan de trampar i klunga i 50 knyck längs Hornsgatan på Södermalm och plingar hej vilt på allt som rör sig vågar knappt de ödmjuka skellefteborna närma sig ringklockan. Tänk om någon skulle ta illa vid sig om jag plingar?
Tänk om någon skulle ta illa vid sig om jag plingar?
Och vad är det som är så farligt med att plinga, frågar sig min kollega. ”Hur kommer det sig att damen jag var nära att cykla in i på ett så aktivt sätt avstår från att visa tacksamhet när jag nästintill räddade livet på henne? Hur kan stämningen bli så avvaktande och tryckt när vi möts?”
Är det månne på grund av ovanan? För hur ska man egentligen tolka det skarpa ljudet från en ringklocka? Det låter ju faktiskt ganska hårt och skulle väl i människospråk översättas till ungefär:
Ur vägen!
Flytta på dig!
Hörru du du, jag har faktiskt företräde här!
Dra!
Eller något annat.
Men för att slippa framtida incidenter, och kanske lite för att jag skriver under pistolhot från min kollega, uppmanar jag nu hela cyklande Skellefteå att plinga med stolthet. Och till alla gående, tacka för plinget. Och framförallt för att du fortfarande lever.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.
