Jag minns första gången som jag kände mig som en idiot. Det skedde en tidig försommarmorgon 1985 i mitt pojkrum i Jävrebyn. Kvällen innan hade jag sett Stålmannen på TV och det satte spår i drömmarna. De var så verkliga. Nu hade jag slagit upp ögonen och kände i hela mitt väsen att jag kunde flyga.
Jag ägde ingen mantel men tänkte att det knappast var avgörande och att pyjamasen nog duger som adekvat klädsel. Jag sträckte ena armen mot taket, som man ju gör när man ska flyga, och förberedde mig genom att djupt koncentrerat visualisera min debutflygning. Det var tur. För jag upptäckte brister i planen och kunde generat konstatera att handen-sträckt-i-luften-posen som jag nu med slutna ögon bar upp, lätt framåtböjd med ena knät över våningssängens skyddsbräda, var förenad med livsfara.
Jag sträckte ena armen mot taket, som man ju gör när man ska flyga.
Den används givetvis bara när man med fri rymd måste skjuta ifrån och på kort tid nå höga höjder. Att använda denna superkraft i ett pojkrum med tak skulle sannolikt göra ont och i värsta fall åsamka materiella skador på huset, vilket tveklöst skulle leda till en rejäl utskällning. Det var bara ogjort att det skedde.
För tillfället fick det räcka med att hoppa ur sängen och liksom hovra över utspridda legobitar och kasettband. Jag tog ett djupt andetag och höll andan som om jag skulle dyka ner i vattnet och jag flög i uppskattningsvis en sekund, eller hur lång tid det nu tar för gravitationen att dra en sexårings kropp 150 centimeter mot golvet.
Jag minns inte vad som gjorde mest ont; den fysiska smärtan av själva smällen eller den kraftigt sargade självkänslan. Jag kunde naturligtvis inte flyga. Inte utan mantel. Jag menar – hur dum får man vara?
Fler episoder där jag förväntade mig ett annat utfall än det faktiska skulle följa.
Jag gjorde inga fler försök att flyga och lärde mig en kort tid efteråt att Stålmannen, utöver att ha fötts på Krypton och inte på Lotusgränd i Piteå, tar hjälp av trickfilmning för att lyckas med de flesta av sina superkrafter – inklusive laserblick och flygning.
Där ser man.
Fler episoder där jag förväntade mig ett annat utfall än det faktiska skulle följa. De inkluderar men begränsar sig inte till tunga mot järn en svinkall dag, inköpet av Vanilla Ices första lp, ouppvärmt och medelålders deltagit i brännboll (det var den lårmuskeln), gjorde samma sak igen (det var den andra lårmuskeln), tequila-shots.
Att vara människa är att göra idiotiska saker. Om du inte gör dem så lever du inte eller så lever du genom andra. När jag tänker efter är det få idiotiska handlingar jag ångrar – jag lärde mig ju trots allt någonting. Då är det snarare ett bekymmer när man regelbundet upprepar samma idiotiska saker. Som att vara kvar på en arbetsplats som sakta dränerar dig på all livslust, stanna i en kärlekslös relation, fortsätta se en tv-serie som ärligt talat sugit de sista fyra säsongerna (och du vet att det är tid som du aldrig kommer att få tillbaka) … Ingen lär tacka dig för det.
Att vara människa är att göra idiotiska saker.
Och ibland blir faktiskt saker som kan framstå som idiotiska på papperet riktigt bra. Jag skulle till exempel aldrig ha gett rådet till någon att fria till sin flickvän ett halvår efter första dejten. För mig blev det tidernas lyckokast. Jag behövde inte ens en mantel!
PS. Avslutningsvis vill jag tacka alla hundratals människor som på olika sätt uttryckt stöd för mig och min familj efter att ha läst min senaste krönika. I en utsatt stund betyder det mycket att veta att det finns ett samhälle där vi bryr oss och tar hand om varandra. Älska Skellefteå!
Per Strömbro
per@megfonen.se
