Ljudet av ett öronbedövande vrål väckte mig. Det var så fyllt av raseri och frustration att jag spärrade upp ögonen och bara gapade. Riktigt otäckt. Typ ett sånt vrål som följs av flera svordomsramsor a la ”helvetesjävlagudförbannatsatans …” och ett par nävslag i närmsta bordsskiva. Men källan till ljudet, som jag snabbt identifierade som min 7-åriga dotter, hade inte lärt sig så fula ord ännu.
”Aaaaaaahhhhh!”
Där kom det igen. Vad händer?
Jag reste mig hastigt ur sängen, glömde att blodtrycket sällan uppskattar den typen av plötsliga lägesförändringar, och stapplade mot hennes rum.
När jag närmade mig dörren visste jag inte vad jag skulle vänta mig. Det mest troliga scenariot, att döma av ljudbilden, var att hon med groteskt vridna lemmar skulle sväva över sin säng och att leksaker och möbler skulle rotera kring henne som en tornado. I så fall skulle vi behöva en exorcist. Finns det såna i Skelleftehamn?
Jag öppnade modigt dörren och kunde lättad konstatera att ingenting leviterade. Hon låg på rygg i sin säng och skrek ut sin ilska. Ett par ganska söndertrasade växter låg slängda på golvet. Jag kände igen dem från gårdagens utflykt till en slänt längs vägen mellan Örviken och Stackgrönnan där vi stannat för att plocka blommor. Tydligt inspirerad av Barnen i Bullerbyn hade Mary krävt denna aktivitet. Hon skulle plocka sju sorters blommor och lägga dem under huvudkudden. I drömmen skulle som bekant sedan hennes blivande gemål utkristalliseras.
I så fall skulle vi behöva en exorcist. Finns det såna i Skelleftehamn?
Jag hade valt att inte nämna att man enligt traditionen även ska klättra över nio gärdsgårdar för att det hela skulle slå in. Jag var inte alls på humör för att leta reda på gärdsgårdar till höger och vänster. Dessutom finns det ju tydligen fästingar i de här trakterna numera. Plus att det hela är båg. Det var också en faktor.
Kanske var det ett misstag. För i en kort stund av fullständig klarsynthet kunde jag lägga ihop ett plus ett och förstod vad problemet var.
”Vad är det Mary?”, frågade jag ändå.
”Det funkade ju inte. Jag drömde inte om den jag ska gifta mig med”, hulkade hon fram när skriken övergick till tårfyllt jämmer.
”Men det är väl inte säkert. Man glömmer ju ganska ofta vad man drömt om”, försökte jag.
”JAG MINNS VISST! JAG DRÖMDE ATT JAG DISKADE UR ETT GLAS MED SMOOTHIE”, skrek hon.
Besvikelsen. Det är i sådana lägen som föräldraskapet blir verkligt prövande och du utlämnas till din förmåga att improvisera. Men innan jag hann svara uppenbarade sig hennes mamma. Hon försökte trösta Mary genom att säga att hennes blivande kärlek nog är magisk och omgärdas av ett filter som drömmar inte tränger igenom. Det var briljant och verkade fungera!
Jag borde ha lämnat det där. Men nu hade jag min egen teori klar.
Jag borde ha lämnat det där. Men nu hade jag min egen teori klar. Den gick ut på att hon sannolikt inte träffat sin livs kärlek ännu och att hon därför inte kunnat se den i drömmen. Att man vid tiden när traditionen kom till levde hela sitt liv inom en kvadratkilometer och hade mött alla människor av betydelse innan man fyllt fyra. I regel bodde ens blivande gemål i granngården och hette Egon eller Tyko (Marklund, antagligen).
Jag tillade att det förresten är en mycket användbar kunskap att kunna diska ur smoothie-glas och att det faktiskt var något jag återkommande ägnade mig åt i mitt eget äktenskap.
Det gjorde saken värre. Och skriken fortsatte långt in på midsommardagen. Den kärleken, den kärleken.
Per Strömbro
per@megfonen.se
