Det har varit ett nästintill maniskt googlande efter lösningar det senaste halvåret, men undrar nu om jag nått en punkt då då det bara återstår att acceptera läget? Eller kan ett fenomen från Japan komma att bli livsomvälvande?
Dimman och den smått overkliga känsla man vandrar omkring i varje dag kanske får ses som det normala under den här perioden av livet. Eller?!
Småbarnsåren. Sömnbristen. Den eviga känslan att ligga på minus, sakta lyckas kravla sig upp till nära nollstrecket men snava på en legobit och ramla djupt ner igen, och då menas inte ner i djupsömn.
I min iver att hitta lösningar på ett problem jag ju innerst inne vet att det nog bara finns en på – stå ut – har det trots allt funnits tröst i rubriker som ”Småbarnsföräldrars sömnbrist kan liknas vid tortyr”. Det legitimerar någonstans mitt gnäll och gör att en blick från en annan småbarnsförälder inte bara handlar om att den råkade kolla åt mitt håll. Vi möts nu i ett tyst samförstånd. Som att vi har något. En fruktansvärd hemlighet som ingen utanför bubblan ser. Det tröstar.
Under de lösningsfokuserade kvartalen har researchdelen tagit upp massor av tid och gjort att jag ramlat över mycket intressant information om människan och sömn, och kulturella skillnader om när, var och hur.
Japanerna sticker ut med deras acceptans för sömn på publika ställen. Inemuri har funnits i över 1 000 år och gör att det är okej att ta en tupplur på t.ex. arbetsplatser, i varuhus, kaféer och restauranger. Den sorgliga delen i kåksången är att det antagligen är ett symptom på en alltför hög arbetsbelastning och därför minimal nattlig sömn.
Hur som helst, som desperat småbarnsförälder i dimman greppar man efter halmstrån här och siktar såklart långt där borta i öst något som kan likna en lösning. Inemuri, för småbarnsföräldrar!
När jag en av få gånger blundar och drömmer ser jag framför mig hur det ligger sovande småbarnsföräldrar på alla möjliga ställen i stan – och att det är helt okej. Inget någon höjer på ögonbrynen för.
Några mammor ligger i trappen på Sara. Två blundande pappor sitter på golvet, lutade mot väggen inne på CK. Ett par med ungen på förskolan sitter mitt emot varandra på Café Kanel med huvudena lutande framåt och snarkningarna ekar i lokalen.
Jag läser en intervju i New York Times om en middag ute på restaurang i Japan där det berättas om en man som somnar vid bordet. Reaktionen bland övriga gäster? En hyllningssång till hans gentlemannamässiga beteende då han dels stannade kvar och sov när de andra gick, men inte heller bad om ursäkt för det. Gentlemannamässigt!
Summa summarum: ser ni en sovande kvinna vid ett av borden på Miss Voon. Väck henne absolut inte, se inte ner på henne – utan hylla hennes fantastiska beteende! Hon har nämligen börjat bana väg för att det i framtiden ska vara socialt accepterat för småbarnsföräldrar att sova var och när som helst. Happy sleep!
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.
