Stannar upp, tar ett kliv tillbaka och blickar ut över oss, mänskligheten, och kan inte riktigt hålla mig för skratt, samtidigt som det fastnar i halsen. Vad jag ser? Samhällssatiren ”Don’t look up”, men i verkligheten. Hur kan det komma sig att vårt samhällsbygge tillslut hamnade här?
Klimatförändringarna är det största hot den moderna människan ställts inför, forskarna skriker högt och gör allt för att påverka men drunknar oftast i populistiskt käbbel från de, som i alla fall jag, förväntar mig mest av. De som sitter på styrmedlen, incitamenten, makten. Politikerna.
Lyssnade häromdagen på ett av mina absoluta favoritprogram, Filosofiska rummet, som handlade om olika ideologiers svar på hur miljö- och klimatfrågan ska lösas. Mycket intressant och jag rekommenderar alla att plugga i lurarna och dyka in i SR-appen.
Julia Nordblad, docent i idé- och lärdomshistoria, menar i programmet att klimatfrågan inte på ett rimligt sätt är representerad i den svenska politiken. Hon säger också att politiska debatter idag inte ger en advekat bild av hur allvarlig den här frågan är. Inga nyheter, men när hon sa det slog något an hos mig och en frustration och irritation som inte funnits runt frågorna tidigare växte och blommade ut.
Min övertygelse är att det finns en stor och god kraft i samhället som vill bidra till klimatmålen nu – både på ett individuellt plan och också bland företag. Men det är svårt att göra rätt när de enda (?) med möjlighet att snabbt styra världen mot målet inte ser längre än till nästa mandatperiod.
Det sista jag är ute efter är att sprida politikerförakt, och vill tydliggöra att den här texten inte är färgad åt varken höger eller vänster, men jag måste ändå ställa frågan, vad är det som pågår i maktens boningar?
Om 20 eller 30 år när Rosenbadarna tittar tillbaka på den här tiden. På alla debatter. På alla intervjuer. På alla sätt de försöker locka väljare genom att ropa det ena populistiska förslaget efter det andra. På alla sätt de undviker elefanten i rummet – att vi måste göra något åt vart miljön och klimatet är på väg, och det är nu. Hur kommer de att se tillbaka på den här tiden med lite perspektiv? Med ånger är jag rädd, om inget drastiskt sker nu.
Varför får parti-egot större plats än klimatfrågan? Varför kan inte alla i gal-tan-skalan fullt ut samarbeta i en enda fråga, den här? Klart att mycket är komplext men när problemet är av den här graden så kan jag inte förstå. Varför inte?
Jag föreställer mig att många av dagens högst uppsatta politiker på frågan om varför de blev just politiker kommer att svara något i stil med att de vill göra skillnad och bidra till ett väl fungerande samhälle. Nu viskar någon cyniker att nej nej, det handlar om makt. Men jag vägrar tro det.
Så, naiv som man är – välkommen fram du politiker som vill ta din motståndare i hand och stoppa det som nu och framåt kommer att leda till katastrof efter katastrof. Utan handling är vi nog överens om att utmaningarna dina barnbarns barn står inför kommer att vara väldigt mycket svårare än de du själv står inför idag. Jag tror faktiskt inte någon av oss kan överblicka hur framtiden ser ut för kommande generationer om vi inte gör något. Nu.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.
