***
Vi vet hur det slutar. Vår sol kommer att slockna och planeten som vi bor på förvandlas till en kall sten, pyttepytteliten och helt obetydlig i universum. Mänskligheten kommer att ha utrotats för länge sen och inget liv ska leva här mer. Vi vet det. Ändå förökar vi oss och gör planer och har skoj. Och det är ju jättebra, för det skulle onekligen vara en lite hopplös tillvaro annars och ingen skulle tacka oss för det.
Men med det givna slutet kommer jag inte ifrån en känsla av att ingenting egentligen ger någonting i det långa loppet. Jag tänker så ibland. Aldrig är det så tydligt som när jag står inför att betala någonting. Som häromdagen när jag, trots att det ju inte spelar någon roll egentligen, beslutade mig för att avlägsna en milt uttryckt snuskig och icke inbjudande duschkabin som står i vår källare. Förberedd med polygrip, två ändpluggar och en uppskattningsvis 3,5 minuter lång kurs från Youtube i hur man själv kan plugga rör satte jag igång.
40 sekunder senare sprutar det varmvatten med rätt hårt tryck över hela min person. Jag blir lite paff, något besviken, men inte förvånad. Det är så det brukar gå. Jag lyckas provisoriskt stoppa flödet, ringer en rörmokarjour och förklarar att jag saknar all talang och/eller kompetens för att utföra rörarbeten men att det inte har stoppat mig eftersom – du vet – friskt vågat hälften vunnet, och att jag nu befinner mig i en något prekär situation som jag hoppas att de vill undsätta mig från. ”Det vill vi!”, utbrister telefonisten och upplyser mig om att de kommer att fakturera mig drygt 7 000 kronor, men då ingår framkörningsavgiften. Lyllos mig!
”Varför är det så dyrt att vara vuxen”, kommenterar min vän Carro när jag beklagar mig. Just i mitt fall beror det bevisligen ofta på idioti.
Jag betalar förstås. De två rörmokarna som dyker upp är duktiga på att trösta mig och jag känner att jag liksom får valuta för pengarna. Och alternativet – att aldrig ha rinnande vatten i fastigheten igen – vore värre. Nu är allt frid och jag glömmer för stunden bort att jorden kommer att utplånas en dag. Tills nästa dag då en misstänkt vårta under min fotsula, som hittills inte besvärat mig jättemycket, nu blivit rätt plågsam. Jag beger mig till apoteket för att botanisera bland läkemedel.
Det finns förvånansvärt många val att göra i förvånansvärt många prisklasser. Man skulle ju kunna tro att den samlade vetenskapen hade uppfunnit ett (1!) läkemedel som fungerar och som enligt någon evolutionsteori hade konkurrerat ut alla andra, men nej. Alltså måste jag gå på gamla sanningar som att ”du får det du betalar för”. Ja, jag vill ju ha bort hela vårtan – inte bara flarn av den – så jag går väl på det dyraste alternativet. 400 kronor. Naturligtvis. Kanske gör det jobbet, kanske inte. Om några veckor vet vi. Jag gissar att jag får gå till en läkare då, om jag inte hittar en veterinär som gör det billigare. ”Varför är det så dyrt att vara vuxen”, kommenterar min vän Carro när jag beklagar mig. Just i mitt fall beror det bevisligen ofta på idioti.
Förberedd med polygrip, två ändpluggar och en uppskattningsvis 3,5 minuter lång kurs från Youtube i hur man själv kan plugga rör satte jag igång.
Jag hinner bara ut från apoteket då det plingar till i mobilen. En notis från skolan berättar att nu går det löss. Klart att det gör. Jag tror utan att överdriva att vi har lagt omkring 10 000 kronor på lusbehandlingar genom åren. Förgäves. Varenda en av märkena nästan skryter om hur de tar död på lössen och deras ägg ”mekaniskt”. Det kväver dem alltså utan gifter, gissningsvis inte effektivare än majonnäs men desto dyrare och inte lika mumsigt, men nu känner jag – ge mig DDT eller napalm eller vadsomhelst bara vi blir av med dem.
Nä, jag vet att det är feltänkt att önska sig miljögifter och massförstörelsevapen. Vi har en planet att tänka på. För stunden. En dag är den och du och jag och vårtor och allt vi känner borta. Och kanske är det just därför vi fortsätter: Betalar rörmokare, köper dyra vårtmedel och kammar lusägg tills vi ser stjärnor. För även om universum inte bryr sig så gör vi det. Och det är väl det som gör vuxenlivet så dyrt och så mänskligt.
Insikten att jordens undergång även innebär slutet för huvudlöss skänker mig viss frid ändå.
Per Strömbro
