***
Det är bortom räddning. Frågan är om det någonsin hade kunnat förhindras? Den bärande konstruktionen tycks ha ruttnat och fått hela schabraket att ge vika. Vinterns stormvindar och snöfall blev för mycket och nu ligger det där. Mitt fina, fina staket.
Grannen har föreslagit att jag borde elda upp den uppskattningsvis 40 meter långa längan som nu, i dess liggande form, utgör ett mycket klent skydd mot just grannar. Men det är k-märkt och jag ser ett värde i att bevara det. Ursprungligen byggdes det av Boliden för sisådär 85 år sedan och runt om här i Skelleftehamn syns likadana säregna (men alltså inte helt gedigna) staket. De är som fina. Det här kommer att bli dyrt och krångligt, för jag är verkligen inte människan som ska ägna mig åt hantverkarinsatser av den här kalibern. Det vore direkt kontraproduktivt. Men det är lugnt – det här är Framtids-Pers bekymmer.
Dåtids-Per har en förmåga att sätta mig i skiten. Det känns som att allt jag gör är att städa upp efter honom.
Jag älskar Framtids-Per. Han är så förmodat mycket bättre än vad jag är. Han kan saker, är charmant och rolig på ett sätt jag bara kan drömma om. Han har gott om pengar och är en fena på att få ungarna att göra sina läxor. Nämnde jag förresten att han nog är en dansare av rang? Äter bra gör han också. Framtids-Per är insatt i alla viktiga frågor och vet precis hur man ska rösta. Han får saker gjorda och är enormt yrkesskicklig, jämfört med mig, Presens-Per. Hittills har han aldrig svikit mig.
Till skillnad från Dåtids-Per. Honom ska vi prata tyst om. Dåtids-Per har en förmåga att sätta mig i skiten. Det känns som att allt jag gör är att städa upp efter honom. Jag gissar att han har en odiagnostiserad bokstavskombination, det mesta tyder på ADD, men det är ingen ursäkt för att bete sig som han gör mot mig och Framtids-Per.
Nä, tacka vet jag Framtids-Per som så resolut och gediget med stor värdighet tar ansvar.
Dåtids-Pers favoritsätt att organisera saker är en kombination av att lägga på hög och sopa under mattan. Han är totalt opålitlig och ärligt talat lite av ett arsle. Kunde han ha lämnat in deklarationen i tid? Ja. Gjorde han det? Nej. Var de där shotsen runt midnatt ett tvång? Knappast. Blev det en runda till? Jäpp! Var det någon som höll en pistol mot hans tinning alla de där gångerna som han gick med på att ta på sig jobb som han egentligen inte hann? Absolut inte. Det var det inte heller alla de där gångerna han struntade i läxor och skola. Han bara gör sånt, Dåtids-Per – lever livet medan vi som kommer efter vackert får finna oss i en ständig ångestfylld rädsla över vad han ska hitta på härnäst.
Nä, tacka vet jag Framtids-Per som så resolut och gediget med stor värdighet tar ansvar och antagligen skulle kunna ta en OS-medalj i något, om det inte vore för att Dåtids-Per aktivt undvikit all form av ansträngning och berövat mig och Framtids-Per på de rätta förutsättningarna. Fy fan. Det är orättvist. Otack är verkligen världens lön.
Jag, Presens-Per, har nästan lite dåligt samvete över att dumpa över den här stakethistorien på Framtids-Per, men vad har jag för val när Dåtids-Per envisas med att hålla mig i schack – för evigt fast i en enda sörja av att rädda upp alla de situationer som han satt oss i. Men det är lugnt. Det är Framtids-Pers bekymmer.
Per Strömbro
