”Jag eldar igång kaminen vid 9 men ta med varma kläder”.
Det sms:et skickar Mattias Sjöstedt, dokumentärfilmare, konsult, lärare, vinterbadare och en massa annat, till mig kvällen innan vi ska ses. Platsen är hans båthus tillika verkstad och arbetsrum i Örviken. Raderna får mig att förstå att det här båthuset inte är någon miljonrenoverad byggnad där det enda som fortfarande har något med ett båthus att göra är historien och platsen det ligger på.
– Jag köpte det för ungefär 10 år sedan. Då var det skrot upp hit, säger Mattias och måttar med handen en bit under taket.
– När jag köpte det förutsattes jag nästan vilja riva det. Men eftersom taket har bytts någon gång sedan 1922 då det byggdes så håller det rätt bra. Jag vill ha det såhär.
Och att vilja behålla det i princip intakt är inget huset förlorat på, snarare tvärtom. Mattias har rensat ut det mesta skrotet men också sparat mycket. Motorer, yxor, lampor, dunkar, flytvästar och bojar är bara några av de otroligt vackra artefakter som fått stanna kvar i båthuset. För att inte tala om den lilla kamin som från sin plats i ett hörn gör ett riktigt bra jobb med att sprida värme.
Jag vet att Mattias Sjöstedt är dokumentärfilmare och konsult i den beredningsgrupp på SVT som beslutar vilka dokumentärer som ska få finansiellt stöd. Men under den stund jag tillbringar i hans båthus förstår jag att det är långt ifrån allt han gör. Han jobbar också deltid med filmutbildningen på Edelviks folkhögskola, lär människor att basta och bada vinterbad i Kurjoviken, har anordnat konserter och sommarcafé hemma vid båthuset, arrangerat båtturer längs älven och gjort en bildutställning om flottning i sin numer avlidna vän Oves namn. För att nämna några saker.
– Min fru brukar säga att jag inte har råd med fler obetalda jobb. Och det ligger väl nåt i det. Samtidigt tycker jag att det är roligt att göra många saker, olika saker, säger Mattias.
Jag kan tycka att kulturarbetare ibland gnäller lite väl mycket över att de inte kan utöva sin konst på heltid.
Född i Skellefteå 1974 gick Mattias Sjöstedt ut gymnasiet under de år på 1990-talet då arbetslösheten var hög men möjligheterna att söka och få pengar för olika projekt stora. Tillsammans med vännen och kollegan Mattias Fjellström tillbringades mycket tid på Urkraft där de sökta projektpengarna omsattes i olika filmprojekt.
– Det var en otroligt kreativ tid. Sedan flyttade jag till Stockholm, gick en filmutbildning men insåg rätt snabbt att det är mycket billigare, enklare och smidigare att syssla med film häruppe. Så efter tio år flyttade vi hem, berättar han.
Jag är Klimpen, motherfucker är en dokumentärfilm signerad Mattias Sjöstedt från 2020. Den följer Martin Illou, barnskådespelaren i tv-serien Bert från mitten av 1990-talet som också är Mattias vän, och hans resa från botten till något bättre.
– Jag är egentligen inte så förtjust i den här typen av dokumentärer som ska gräva i människor. Men Martin var beslutsam: filma allt! berättar Mattias som menar att filmen är ett bra exempel på den etiska djungel som en dokumentärfilm ofta är.
– Som i fallet med filmen om Martin – han är ju i någon form av beroendeställning till mig och lämnar ut hela sitt liv. Det är inte helt enkelt. Men jag filmade allt, som han ville, med förbehållet att det inte skulle bli någon film om det inte gick bra för honom. Men det gjorde det ju så då blev filmen av. Men det tog lång tid, tre år.
Och det är just det här med tidsåtgången som är dokumentärfilmens dilemma. Det är i princip omöjligt att leva enbart på att göra dokumentärfilm idag, något som till viss del beror på att en film från start till mål oftast är en process över flera år. Det innebär också att det tar väldigt lång tid att bli en erfaren dokumentärfilmare. För Mattias del har hela hans yrkesliv präglats av filmande men alltid i kombination med annat.
– Jag kan tycka att kulturarbetare ibland gnäller lite väl mycket över att de inte kan utöva sin konst på heltid. Jag förstår och håller med på ett sätt men kan samtidigt tycka att det är finns en vinst med att jobba med annat också. Jag har tidigare jobbat inom vård och omsorg och tycker det har gett mycket att kombinera det med filmandet.
Det är helt klart att den svenska filmbranschen mår rätt dåligt. Men samtidigt görs det faktiskt väldigt mycket bra svensk film. Och när det gäller det dokumentära berättandet så är det väldigt populärt.
Ett av de här kompletterande jobben, och ett viktigt sådant, är tjänsten som konsult på SVT. Mattias är en av fem personer i den beredningsgrupp som tar emot alla dokumentära idéer som skickas in, bedömer dem och fattar beslut om vilka som ska få finansiering. I jobbet ingår också att vara projektledare och kontaktperson för de filmare som får finansiering.
– Just nu är jag projektledare för ungefär 10 filmer. Det handlar om att ha koll på avtal, bolla berättande med filmarna och se till att det blir som vi bestämt. Men ramarna är ganska vida och olika filmare har olika behov. Som inom alla branscher behöver de yngre och oerfarna mer stöd under resans gång, säger Mattias och tillägger:
– Tidigare fanns de här beredningsgrupperna i Umeå, Malmö och Stockholm. Men nu är allt koncentrerat till Stockholm. Man kan väl säga att jag är något av ”mannen i Norrland” och håller lite extra koll på det som kommer härifrån. Men det är alltid kvaliteten som avgör, säger han.
I slutet av januari höll den moderata kulturministern Parisa Liljestrand ett lika omtalat som av filmbranschen kritiserat invigningstal på Göteborgs filmfestival där hon menade att det inte är politikens uppgift att kräva skattebetalarna på mer pengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar. Hon var också tydlig med att det inte heller är politikens roll att vara bästis med branschen.
– Det är helt klart att den svenska filmbranschen mår rätt dåligt. Men samtidigt görs det faktiskt väldigt mycket bra svensk film. Och när det gäller det dokumentära berättandet så är det väldigt populärt, det ser man inte minst på alla poddar som finns. Människor vill ha autenticitet, berättelser ur verkligheten, säger Mattias.
Det visar sig att Mattias och undertecknad delar ett intresse för True crime, en genre som exploderat under de senaste 10 åren, men som ibland känns som dokumentärens motsvarighet till skräpmat. Det är avkopplande att titta på, en enkel dopaminkick där brottet, oftast mordet, räcker för att fånga intresset. Men där också uppläggen är generiska och övermättnaden alltid nära. Det är dock en dokumentärgenre som verkar må mycket bra med tanke hur mycket som produceras.
– Många True crime-serier är egentligen poddar. De består av synkar och klipp och man behöver inte titta på skärmen för att hänga med, det räcker med att lyssna. Det är klart det är billigare att producera, säger Mattias.
Utanför båthuset breder det tillfrusna havet ut sig. Mattias visar mig det öppna båthuset som fungerat som allt från utställningslokal till scen och sommarcafé. På väggen hänger bilder från den tid då Skellefteälven fortfarande användes för att flotta timmer.
– Det var min kompis Ove, en äldre man som nu är död, som ville göra en utställning om det. Tyvärr hann han inte göra det innan han dog så då tog jag tag i det. Och kolla på de här bilden, sorteringsverket du ser är detsamma som använts till takbjälkar här, säger Mattias och pekar från bilden på väggen och upp i taket där de röda metallbjälkarna sitter.
Och ja, precis som båthuset har fått fortsätta leva trots ålder och skavanker fick tydligen det gamla sorteringsverket göra det också. Kanske är det sådant som inte händer längre, jag vet inte. Men oavsett så känns det tryggt och stabilt, på något sätt. En känsla världen inte kan få nog av idag.
