Nöjesfabrikens lokaler ligger ett stenkast från Megafonens redaktion. Ändå lyckas jag lura i både mig själv och min kollega Mange att de ligger på Brännan. När vi väl inser mitt misstag och hamnar rätt är vi lite försenade. Dessutom ösregnar det och mina skor, som blev blöta redan vid lunch, blir ännu blötare av att gå från parkeringsplatsen till Nöjesfabrikens port. En klassisk dålig start på ett jobb.
Men det är inte svårt att släppa vare sig blöta skor eller irritationen över sitt eget obefintliga lokalsinne när man möter Jens Vesterlund och hans medaktörer på Nordanåscenen där de just nu repeterar för fullt inför premiären av Frankenstein – en teaterföreställning som utgår från Mary Shelleys klassiska roman från 1818 där vetenskapsmannen Victor Frankenstein blir besatt av att ta reda på vilka principer som styr livets uppkomst. Genom att sätta ihop kroppsdelar från döda personer skapar han en varelse som inte blir hans stora upptäckt utan en fasansfull mardröm.
– Jag spelar Victor Frankenstein som skapar monstret. Föreställningen är lite drama och lite thriller på samma gång, säger Jens Vesterlund som jobbat på Nöjesfabriken i flera år och vid det här laget har mycket erfarenhet som skådespelare.
– Jag var med i Ringaren från Notre Dame också. Att spela teater är det roligaste som finns och vi övar väldigt mycket på hur vi ska uttrycka olika känslor. Att vara arg är det lättaste. Det är svårare att spela rädd, säger Jens och får medhåll av Tina Lundmark och Maria Sundkvist som spelar skolelever.
– Ja, det är en utmaning att få fram alla känslor, att först vara ledsen och sen kanske glad eller rädd, säger Tina.
– Det är också lite svårt att veta när man ska in på scenen ibland. Men jag tycker ändå allt går bra, säger Maria.
Mycket frigolit
När vi besöker Nordanåteatern har Nöjesfabriken börjat repa med rekvisitan på plats. Och den är imponerande, för att uttrycka sig milt. Den ska bland annat utspela sig på ett skepp och skrovets trästockar ser enormt verklighetstrogna ut, trots att de är gjorda av målad frigolit.
– Vi gör all rekvisita själva här på Nöjesfabriken. Det behövs mycket frigolit, säger Jens.
Emma Granlund och Monica Lindgren Granlund är två av de fem stödassistenter som bistår de totalt 19 personer som har sin dagliga verksamhet på Nöjesfabriken. Sedan i mars har de jobbat med Frankenstein. I början handlade mycket om att sätta sig in i pjäsen och på djupet förstå dess innebörd.
– Pjäsen handlar om mänsklighetens fördomar mot det som uppfattas som annorlunda. Och om människans vilja att hela tiden ta saker vidare. Men när blir det för mycket? När går vi över gränsen och vilka blir konsekvenserna. Det har vi pratat mycket om. Precis som i alla teatersammanhang är det ju viktigt att förstå vad man spelar, säger Emma Granlund.
– Vi har också övat mycket på att gestalta känslor och att ta fram de känslorna i olika situationer på scenen – då kommer ofta replikerna av sig själva, fyller Monica Lindgren Granlund i.
Ett äventyr
På måndagar och onsdagar är det teater och repetitioner som gäller på Nöjesfabriken. De andra dagarna ägnar sig gänget åt att skapa rekvisita och vara kreativa i största allmänhet. Så här tätt inpå premiären är en stor del av rekvisitan färdig men det finns fortfarande en hel del som måste justeras och förfinas.
Att gå genom den korridor där Nöjesfabriken håller till är som att befinna sig i en julkalender där det bakom varje dörr döljer sig något nytt och färgsprakande; kostymer, snickerier, färger, papper och tyger. Och överallt människor som har något för händerna. Fanny Larsson är en av dem. Med sina 12 år på Nöjesfabriken är hon något av en veteran, både vad gäller kreativt arbete och skådespeleri. Just idag jobbar hon med en mast till föreställningen och har också hunnit repa för rollen som en blind kvinna i pjäsen.
– Det bästa med Nöjesfabriken är att man vaknar varje morgon och inte riktigt vet vad som ska hända. Man vet var man ska men det blir ändå en överraskning, säger Fanny som känner lugnet inför allt som ska hinnas med innan premiären.
– Det känns som att vi kommer att hinna klart med allt.
Många drömmar
I rummet bredvid sitter ett stort gäng kring ett lika stort bord. Det märks att de känner varandra väl, stämningen är uppsluppen och varm. Ida Lidgren och Anna Lindström, som visar sig ha varit på Nöjesfabriken i hela 20 år, håller gemensamt på med ett segel till det skepp som har en central roll i pjäsen.
– Vi är sådana här…vad heter det nu igen. Sjömän? funderar Anna.
– Ja, eller besättningsmän, säger Ida.
Snart är hela bordet inbegripet i samtalet. Det blir ett samtal om teater, samarbete och drömmar.
– Elis, berätta om din dröm, utbrister någon.
Elis Vikström ser eftertänksam ut och säger.
– Min dröm är att spela teater för en fullsatt Skellefteå Kraft Arena. Jag har en annan dröm också men den är inte lika realistisk, säger han.
– Min dröm är att få träffa dem i Köpinggänget. Linda och Mats och de andra. Vi har träffat dem tidigare, säger Anna.
Här behövs alla
Samtalet glider in på vad som är det bästa med Nöjesfabriken. Alla är överens om att skådespeleriet, samarbetet och gemenskapen är viktiga saker. Och att det är härligt att lite vad som helst kan hända här, att man får utlopp för sin kreativitet på det sätt som passar en. Precis när vi ska börja runda av intervjun säger Elis.
– Här behövs alla! Om någon fattas så blir det inget. Här på Nöjesfabriken pratar vi aldrig om vem som har huvudrollen i en pjäs. För här spelar alla huvudrollen.
