Jag är en fotbollsförälder. Men frågar man Skatteverket är min officiella titel änkling. Frågan är vad som är värre? Tanken slår mig när jag står illa klädd intill en gräsplan i Drängsmark och huttrar. Igen.
Jag kör min dotter och en och annan lagkamrat till matchen, det är klart att jag gör, men jag känner att det är tid som kunde ha ägnats åt någonting roligare, som att vika tvätt. ”Men tänk på barnen”, hör jag en svag röst jämra inombords. Ja, men vad har barnen någonsin gjort för mig!, snäser jag tillbaka.
Jag tror genuint att jag skulle vara bäst på plan.
Jag står vid sidan om planen och drömmer om att själv kanske bli inbytt någon gång. Men hittills har det inte inträffat att en 45-årig man akut fått ta plats i Rönnskär Railcares F-13-lag. Det är på sätt och vis synd. Jag tror genuint att jag skulle vara bäst på plan. Min förmodade förmåga att läsa spelet skulle imponera enormt.
Jag vet att det sägs att en spelare inte gör ett lag, men i det här hypotetiska fallet undrar jag. Nåväl, det lär ju aldrig ske. Jag tröstar mig med att gå till det provisoriska fikabordet och köpa kaffe och hembakade blåbärsmuffins. Drängsmark levererar alltid på fikafronten! Man lär sig sånt efter ett tag; vilka möten som åtminstone kommer att innebära gott fika. Boliden minns jag med fasa, Myckle cup är i en helt egen liga!
Hur blev det så här? Jag har ungefär lika mycket talang i rollen som fotbollsförälder som min dotter har anlag att bli en skaplig fotbollsspelare, men vi gör alla vad vi kan antar jag. Bekymret är att jag inte delar andras kärlek till sporten. Jag vet liksom inte vad jag ska skrika från sidan av planen, jag vet knappt vad offside innebär. Skiljer det sig nämnvärt från icing?
Lika entusiastisk som den genomsnittlige svensken tycks bli av att se återblickar från VM -94, lika mycket fylls jag av en känsla av totalt ointresse och apati.
Jag tröstar mig med att gå till det provisoriska fikabordet.
Faktum är att den främsta anledningen till att jag vill att det svenska herrlandslaget åter ska nå slutspel i ett VM är för att slippa se 30 år gamla klipp tonsatta till Glenmark, Eriksson, Strömstedt ständigt gå på repeat, diskuteras, analyseras och vattnas ut ytterligare i en TV-studio.
Varje gång jag hör ”När vi gräver guld i USA” fyller det mig med samma känsla av frustrerad uppgivenhet som när barnen var mindre och lyssnade på ”The Wheels On The Bus” eller ”Baby Yoda” om och om och om och om igen, tills jag började tänka att musik kanske är av ondo trots allt, ett tortyrverktyg av sataniska, men enormt effektiva, mått.
Och vad jag har förstått på människor som vet någonting om fotboll är sannolikheten att herrarna någonsin når semifinal i ett VM igen astronomiskt liten. Detta trots landets miljoner fotbollsföräldrar, så frågan är om vi gör någon nytta?
Tankarna dansar runt i mitt huvud och jag blir närmast uppgiven.
Tankarna dansar runt i mitt huvud och jag blir närmast uppgiven. Men så gör tjejerna mål! Och ett till, strax därpå. Och det är bara att konstatera att Lea ju är som en terrier på planen – det har hon alltid varit. För att inte tala om Heyli. Och Mollys svinhårda skott skulle man inte vilja blir träffad av. Mary är ju riktigt bra i målet när hon vågar ta plats. Och när jag tänker efter: Det är helt otroligt vilket jobb tränarna har gjort under dessa år jag har följt tjejernas resa på fotbollsplaner runt om i kommunen.
Det var inte länge sen alla sprang i klunga på samma boll – nu är de ett lag som passar och håller positioner och ta mig tusan gör mål med jämna mellanrum. När fick jag dessa insikter? Det här kanske inte är så dumt ändå. Kanske var mitt blodsocker lite lågt bara, för i detta ögonblick kan jag med glädje se att fotboll är livet för min dotter och de övriga tjejerna på plan. Då är det det för mig med.
Per Strömbro