“Skellefteå – Sveriges tråkigaste nöjesstad – det ska vi ändra på!”. Så lät det i en tidningsannons inför invigningen av Etage, december 1988.
Det beskrevs som ett nöjespalats som skulle kunna ta emot 1 200 gäster och förutsågs bli ett begrepp i nöjessverige. Och man hade inte fel.
– Absolut, det var bästa stället norr om Stockholm. De hade aktiviteter sju dagar i veckan, ofta med livemusik, och det kom folk från både Norrbotten och Umeå, säger diskjockeyn Patrik Jonsson, som var flitigt anlitad på såväl Etage som Stadshotellet den här tiden.
– Om du tappade bort en kompis kanske ni inte hittade åt varandra på hela kvällen.
Nöjeslivet i Skellefteå hade en annan karaktär under den här perioden, från början av 90-talet till sent in på 00-talet. Det fanns inte en lika stark kultur av att gå ut för att umgås på pub, över god mat och dryck.
Den stora dragningen var dansställena som kunde rymma mycket folk – det var Stadshotellet och Etage.
Utan nöjesbiten hade vi inte hållit ihop det.
Många förknippar Pea Israelsson med Skellefteå AIK. Men i början av 90-talet drev han tillsammans med Håkan Alseryd både Stadshotellet och Hotell Malmia, där Etage ingick.
– Nu växer ju Skellefteå, men förut var hotellbeläggningen väldigt låg och man var därför väldigt beroende av att erbjuda nöje. Vi omsatte 40 miljoner och av det var 10 miljoner från hotellet, 10 miljoner från entréavgifter och resten mat och dryck. Utan nöjesbiten hade vi inte hållit ihop det, säger Pea Israelsson.
På Stadshotellet hade de tre våningar, med Eriks pub i källaren, dansgolv på markplan och diskotek en våning upp. Där kunde man ta emot omkring 1 000 personer.
– När det var mycket folk ute hade vi två entréer och då snurrade det folk. Det drog både gammal och ung, säger han.
Ett favoritminne var från när de just tagit över hotellet. Det var allhelgonahelg och från kontoret ovanför flygbussens hållplats följde Pea och Håkan tillströmningen av besökare.
– Det kom ingen och vi började bli nervösa. Sen vid klockan elva började det att röra på sig, och så small det till vid halv tolv och så fyllde vi stället. Då kände vi att det kunde bli bra. Och det blev det, säger han.
I några år gick det. Sen kom en uppstickare vid namn Kulturkrogen.
– De gjorde ett väldigt bra jobb och tog över, konstaterar Pea.
En av personerna bakom Kulturkrogen var Joachim Mannberg, som haft ett finger med i det mesta av Skellefteås nöjesliv sedan dess. Senare skulle han komma att också driva Stadshotellet och Etage.
– På den tiden fanns inte samma kultur av att gå ut och käka, då var det nattklubb som gällde. Men restaurangutbudet har blivit bättre och idag är invånarna i Skellefteå duktiga på att nyttja det, vilket är jätteroligt, säger Joachim Mannberg.
När han var med och drev de två stora ställena kunde de ha totalt 1700 personer som var ute och roade sig. På storhelger som runt jul var det ännu mer, när det var fullt även på Njuta och Underbar.
Hur många barn skulle inte blivit till om deras föräldrar inte träffats på Etage?
– När vi hade biljettsläpp till juldagen hade vi en kö till förköpet som täckte hela torget. Försäljningen började klockan 14 men de första kom redan vid 10 på förmiddagen och sen växte det över hela torget. Det är inte något man ser längre, säger han.
Diskjockeyn Patrik Jonsson är inne på att Etage var en magnet av ett slag som stan kanske aldrig kommer att se igen.
– När man fyllde 18 hade du förmodligen redan varit på Etage på något disko när du var 16. På så sätt byggdes det upp en förväntan och längtan efter att få göra det på riktigt. Som att få ta körkortet – först övningskör du med föräldrar eller körskolelärare, men du vet att en dag kommer du att få köra själv utan att någon säger åt dig att svänga vänster eller höger, säger Patrik.
– En tanke som slagit mig är, hur många barn skulle inte blivit till om deras föräldrar inte träffats på Etage?
