Eftermiddagsfikat har precis serverats när Megafonen besöker vård- och omsorgsboendet Linagården. Tre damer, som trots sjukdomen funnit varandra, sitter vid ett av borden och lyssnar på musiken som strömmar från TV:n i bakgrunden.
– Var ska det här gå, i FIB Aktuellt, eller? säger en av damerna och tittar på mig med klurig blick. Hennes vänner skrattar uppskattande åt skämtet.
– Idag var det väldigt uppsluppet här. Ni verkar vara på riktigt bra humör, säger Elin Hedström som är undersköterska och tillsammans med kollegan Sara Bergqvist jobbat över 10 år på Linagården vars fyra avdelningar nyligen utsågs till Årets vård- och omsorgsavdelning av Skellefteås Demensförening.
Lugn miljö
Boendet tillhör Skellefteås mindre med 27 platser, något som ger personalen större möjligheter att både se och hinna med de enskilda individernas behov.
– Oro är vanligt vid demenssjukdom. Därför är det viktigt med en lugn och trygg miljö. Vi har exempelvis inga korridorer. De boende kommer direkt ut till gemensamhetsytorna från sina rum. Det blir hemtrevligare och närmare, säger Sara.
Linagården har också en trädgård som de boende enkelt kan nå när de vill och som personalen har uppsikt över. Vissa boende har egna pallkragar som de får sköta om och man jobbar aktivt med att låta de boende hjälpa till med sopning och krattning – enkla aktiviteter som kan ge lindring åt demensens oro och ångest.
– Vi har större arrangemang ibland, som jul- och sommarfest, musikuppträdanden och bingo. Men ofta märker vi att det är de små sakerna som gör skillnad. Stora sammankomster kan skapa oro medan de små sakerna, att få hjälpa till att vika dukar eller duka bordet kan ge de boende en känsla av betydelse, säger Elin och får medhåll av Sara
– Det är vår röda tråd – man ska bli sedd och ha ett syfte här. Många är så omtänksamma och vill bidra. Då ska de få göra det. Ibland utmanar vi dem lite också, just för att de ska få känna att de gör något.
Ingen hierarki
Elin och Sara tycker också att det sätt man arbetar på bidrar till både de boendes livskvalitet och medarbetarnas trivsel och känsla av inflytande.
– Vi har både vår chef och sjuksköterska nära, i samma hus. Och återkommande teamträffar med dem och samordnare och även andra professioner. Där lyfter vi olika frågor och för en tvärprofessionell dialog om något behöver förändras. Det finns ingen hierarki. Vi jobbar som ett team där alla behövs, säger Elin.
