Innan Skellefteå blev en stad så fanns det ingen centrumbildning att tala om, istället var landskyrkan den centrala punkten i trakten. Intill kyrkan låg kyrkstaden med en handfull gårdar och hantverkare.
– Det fanns ingen stadsplanering med rutnät av gator, istället fanns byavägar och bondgårdar, säger Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie och avdelningschef för kulturmiljö på Skellefteå museum.
Det första stora skiftet ägde rum 1845, när Skellefteå officiellt fick stadsprivilegier. Då ville man att staden snabbt skulle växa, och löste det genom att köpa befintliga hus i byar som man sedan flyttade in till centrum för att skapa en stadsmiljö.
Tre år senare, 1848, var de första husen på plats och ett centrum med rutnät började ta form – men inte i direkt anslutning till den tidigare så centrala kyrkan.
Det var den dåvarande kyrkoherden Nils Nordlander som ville hålla avstånd mellan kyrkan och staden, berättar Pernilla.
– Kyrkoherden såg framför sig ett centrum med stök, sprit och bråk, och det ville han inte ha nära kyrkan. Han fick till slut genom att centrum skulle hamna österut, på Norrböle.
Senare kom kyrkoherden Nils Nordlander att betraktas som stadens grundare. Under Nordlanders levnadsår var stan emellertid inte större än ett antal kvarter med trähus.
– Men man ville att det skulle se ut som stenhus, som i andra städer. Så med hjälp av trä försökte man efterlikna stenfasader.
Trädgårdsstaden
Kring sekelskiftet var den lilla staden i behov av att expandera utanför centrum, och då kallades arkitekten P-O Hallman in.
Hallman ritade framför allt så kallade trädgårdsstäder, där gatorna inte följer ett rutnät, utan istället är mer vindlande, och tomterna är stora med plats för trädgårdar.
Skellefteå blev en villastad.
– Vi har villakvarter fem minuter från centrum, och det har bevarats. Om man tänker på det så är det väldigt ovanligt för städer.
Husen byggs präglade av 20-talsklassicism och nationalromantik, och Skellefteå är fortsatt en trästad – tills nästan allt rivs ned.
Guldet och rivningarna
Det är svårt att föreställa sig hur Skellefteå hade sett ut om inte bolidenguldet hade upptäckts på 1920-talet. Plötsligt blev Skellefteå en rik stad, och det påverkade stadskärnan, säger Pernilla.
Vissa av husen i stan började vara nedgångna, samtidigt som andra hus helt enkelt inte var tillräckligt stora längre.
– Exempelvis stadshuset, det var för litet och rymde inte längre hela apparaten. Så man anlitade en arkitekt som gjorde en saneringsplan.
Planen gick i korta drag ut på att riva allt och bygga nytt. I 40 år pågick förvandlingen där trästaden blev en tegelstad.
– Det var tråkigt att de rev trähusen, men det som byggdes istället höll å andra sidan en väldigt hög kvalitet.
Motstånd
Saneringsplanen med de omfattande rivningarna togs inte emot utan kritik. När det gamla stadshuset skulle rivas på 50-talet höjdes röster, och under 70-talet bildades en grupp med namnet Riv int som satte ned foten mot rivningarna.
Även i byggnadsnämnden förekom en kamp.
– Det satt en kvinna i byggnadsnämnden, som hette Sigrid Nygren, och hon kämpade hårt för att man inte skulle riva stadshuset. Det sägs att man höll sammanträden när hon inte kunde vara med, och på så sätt fick igenom rivningen. Det förekom nog en del oegentligheter kring det där. Det var en annan tid, säger Pernilla fundersamt.
Än idag, mer än 100 år efter att saneringsplanen lades fram, finns det fortfarande människor som är upprörda över de omfattande rivningarna som ägde rum under 1900-talet.
– Man såg det inte som kulturmiljö då, utan snarare som något gammalt och sunkigt. Sen ville man nog visa att Skellefteå hade råd att anlita arkitekter och bygga hus i sten.
Kollaps och pånyttfödelse
Rivningar och stenbyggen pågick hela vägen fram till 90-talet, när allt plötsligt stannade upp.
– Det fanns högtflygande planer för exempelvis Erikslid där det skulle byggas mycket nya hus, lägenheter och affärsområden.
Den ekonomiska tillbakagången var omfattande, och innebar att allt byggande stannade av fullständigt. Tempot fortsatte att vara lågt, ända fram till alldeles nyss.
– Nästa årsring vi kan se är när Northvolt etablerar sig. Det har börjat hända otroligt mycket här igen.
Det handlar om att få de nya och gamla byggnaderna att samspela
På många sätt känns fabriksetableringen som en modern repris av den stadsomvandlande upptäckten av bolidenguldet, men den aktuella stadsomvandlingen skiljer sig mycket från då. Någon omfattande saneringsplan är det inte fråga om idag, istället ska den befintliga staden växa genom att förtätas. Det måste göras varsamt, menar Pernilla.
– Om man ska bygga på en liten tomt idag försöker man få in så många kvadratmeter som möjligt genom att bygga högt. Skellefteå har en låg siluett, de flesta hus är inte mer än tre våningar. Det handlar om att få de nya och gamla byggnaderna att samspela, om man lyckas med det kan det bli otroligt fint.
Framtid
Med den historiska utvecklingen av Skellefteå i backspegeln funderar Pernilla på hur framtiden i stan skulle kunna te sig. Kommer det att ta lika lång tid att omvandla staden som det gjorde förra gången?
– Guldet hittades på 20-talet och rivningarna pågick i 40 år. Just nu är vi i startgroparna, kommer förtätningen också att pågå i 40 år?
Planerna på förtätning medför en risk att grönytor i stan försvinner, säger Pernilla eftertänksamt. Hon höjer ett varningens finger.
– Ju fler människor som bor i en stad desto viktigare är grönytorna, de är stadens lungor. Vitbergsområdet har man redan nallat en del av, men hur långt kan man göra det utan att störa friluftsmiljöerna?
Någonstans finns det en gräns för allting
De omfattande rivningarna på 1900-talet väckte känslor, men många gånger går det att förstå argumenten för att man ville bygga nytt, menar Pernilla. Däremot ser hon inga argument som försvarar att bygga bort grönområden.
– Om man tänker på alla som var upprörda över rivningarna för femtio år sen så tror jag att nästa generation kommer att vara upprörda över att man tagit det gröna i anspråk. Någonstans finns det en gräns för allting, säger Pernilla Lindström.
