Just i den hundradels sekund då kaffet lämnar kosan ger han mig en blick som säger allt. En blick av ånger och rädsla för hur jag ska reagera. Sista slurken av kokaffet, eller snarare sumpen, landar i snön. Jag känner hur irritationen sprider sig. Kaffe i snö.
Varför kasta mörkbrun vätska i en lång bred sträng i vit, underbar, fluffig snö när man kan hälla den lite försiktigt vid sidan av elden. När totalt fem skoterekipage stannat vid snögrottan och hälften av alla vintersolare kastat sista sumpkaffet i snön ser det snarare ut som att en magsjukefest ägt rum än att en njutfull dag på renskinnen just avslutats.
Ja, det kan verka löjligt, men även små saker kan föda upprördhet.
Som när man går på second hand och efter flera års kala väggar i vardagsrummet ramlar över precis den tavla som skulle passa perfekt ovanför soffan. Så närmar man sig och börjar med ens koka inombords, för de har gjort det igen.
Den här gången är prislappen visserligen inte placerad mitt på motivet utan mer ut mot kanten, men det tar inte bort det faktum att klistret från lappen kommer att dra med sig färgen. Jag försöker försiktigt klösa bort den, men tavlan är nere för räkning. Jag sätter mig i den mörkröda plyschsoffan och lägger ansiktet i händerna. Andas i fyrkant.
Så kommer den fantastiska vårvinterdagen. Barnvakt är fixad. Det är någon grad på minussidan och solen skiner. Kroppen är lätt och skidspåret fint. Men så vid den längsta uppförsbacken. Där har det hänt, igen.
Någon har skapat trenden och resten följt efter utan att tänka till. Spåret är nu helt förstört eftersom någon som haft dåligt fäste och inte orkat ta ett litet litet kliv till vänster om spåret saxat sönder det istället. Byter snabbt hip hopen i lurarna till mindfulness-appen och kisar så mycket det bara går för att slippa se kaoset.
Sen det här med varorna på kassabandet och att fullständigt ignorera det faktum hur mycket det underlättar för kassören om man vänder streckkoden mot sig. Det börjar klia i hela kroppen när det här händer, vilket är ungefär varje gång man besöker en livsmedelsaffär. Oftast vänder jag bort blicken för att slippa se men den gången på Ica Kvantum, när kunden tappade något på golvet, vände jag lite smidigt två mjölkpaket som låg åt fel håll. Men kan hända är det att närma sig gränsen för sjukligt beteende. Det har aldrig hänt sedan dess trots klåda.
Nästan värst är det när någon jag trodde jag kände väl visar sig bygga ett varuberg. En besvikelse svår att komma över. ”Jaså, du är en sån.”
Ja, det kan som sagt verka löjligt, och kanske är det att lägga energi på fel saker men snälla kära nån. Tänk på var ni slänger kaffet, placera prislapparna så de inte gör skada, saxa vid sidan om spåret och skippa blandbergen av falukorv, mellanmjölk och blöjor. Tack 😉
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.
