Solen lyser från en ljusblå himmel och termometern visar ett par plusgrader när Gustaf Anveland styr sin tjänstebil ner på rampen som leder ner till 1 054 meters djup. En vit dimma gör sikten kort i de första kurvorna.
– Jag brukar köra minst sex mil per dag. Det blir fyra mil till och från jobbet och minst två här nere, säger Gustaf.
Nere på 1 054 meter ligger en kontorsdel med matsal. Gustaf byter stövlarna mot foppatofflor och inleder dagen med Teamsmöten. Om en vecka ska en självkörande truck provköras, ett projekt Gustaf jobbat med i två år och som nu är inne i en intensiv fas.
– Det känns bra att vi kommer i gång med provkörningen. Tanken när jag började här var att jag bara skulle jobba med automationen av trucken, men nu har jag blivit Epiroc-Gustaf i gruvan. Folk hugger tag i mig när de behöver hjälp med saker. Det är roligt.
Trucken ska gå i skiftskarvarna så att produktionen inte avstannar. Remotestyrda lastare finns redan i gruvan.
– Det är ett första steg. Sedan får vi se hur det kan utvecklas i framtiden, jag kan tänka mig att vissa delar av gruvan blir automatiserade även dagtid. Framför allt om man går djupare.
Skönt under jord
Gustaf har jobbat på Epiroc i tre år. Innan dess var han tekniker och planerare för en skogsmaskinstillverkare.
– Jag lockades av miljön i gruvan, av att det är lite annorlunda. Men jag hade faktiskt aldrig varit här nere innan jag skrev på kontraktet för jobbet som servicetekniker. Första gången jag åkte ner tänkte jag att oj, ska jag åka den här vägen ner varje dag? Men man vänjer sig och nu tycker jag att det är skönt att vara under jord. Det är praktiskt att ha samma väder varje dag.
Han började som serviceledare och nu jobbar han på enheten teknisk service, som skapades förra året. Men egentligen är Gustafs tjänst en blandning av servicetekniker, produktspecialist och supervisor.
– Vi får se hur den utvecklar sig i framtiden, men jag tycker om att göra olika saker. Jag är inte expert på någon av maskinerna men jag vet hur man hittar information och vem jag kan ringa för att få hjälp.
Teknikintresserad
Teknikintresset har funnits där så länge han kan minnas.
– Jag har alltid tyckt om att skruva och kolla hur saker fungerar. Jag gjorde värnplikten som motortekniker i ubåtsförsvaret. Sedan pluggade jag industriell datateknik på högskolan, men hoppade av och körde lastbil några år. Jag kände att jag inte bara ville sitta vid en dator hela dagarna, men jag har ändå fått med mig kunskaper om automation från utbildningen.
Efter förmiddagens möten är det lunchdags. Gustaf värmer sin matlåda i mikron och slår sig ned vid ett av borden i matsalen, invid en ljusterapilampa.
– Jag har alltid med mig eget vatten och egna bestick, jag vet aldrig var jag kommer att äta. Ibland blir det i någon av de mindre matsalarna ute i rampen och då måste man ha med egna saker, säger han och hugger in på sin spaghetti med köttfärssås.
Löser problem
Efter lunchen tar han på sig hjälm, stövlar och bältet med andningsmasken och åker ut i gruvan. Första stoppet är på 602 meters djup, hos en av Epirocs borrmaskiner där borren inte slår i som den ska. Gustaf ringer en specialist och kan lösa problemet tillsammans med operatören.
Sedan blir det ett besök vid den automatiserade trucken. Den har 42 tons kapacitet och ska köra 2,4 kilometer fram och tillbaka i gruvan.
– Vi har provkört på plant underlag och testat att maskinen beter sig som förväntat även i backar, säger Gustaf.
Före utrymmet där trucken ska köra sitter två automatiserade ljusgrindar som han har installerat. De utgör en säkerhetssluss, när man passerar den första ska trucken stänga av sig.
Frihet under ansvar
Vid tvåtiden är Gustaf klar i gruvan för i dag. En vanlig arbetsvecka är han under jord tre eller fyra dagar. Ibland jobbar han hemma och tar möten.
– Det bästa med jobbet som servicetekniker är flexibiliteten, att jag styr mina dagar själv. Om något har hänt på natten kan jag vara på plats klockan sex, andra dagar tar jag tidiga möten hemma och kommer senare. Det är frihet under ansvar. Vi har också ett bra team i teknisk service och en väldigt bra chef. Det gör att det känns som att vi jobbar ihop, fast vi är på olika ställen.
Text: Karin Jansson Foto: Maria Hansson
