Åtta timmar per dag, fem dagar i veckan under nio veckor. Ungefär så länge har jag suttit på övervåningen i mitt hus och varvat slag på tangentbordet med digitala möten och att blicka ut genom fönstret mot Vithatten.
Det vilar något romantiskt över tanken på att arbeta hemma. Ungefär som att bilden direkt klarnar och fram träder hemmet hos en intellektuell, med bokhyllor runt väggarna fyllda till bredden av kunskap och svår poesi. Vid ett gammalt skrivbord i trä med svarvade ben sitter han. Händerna flyger över tangenterna.
Romantiken väller fram och i den finns inga datorer utan istället en mycket gammal skrivmaskin som står i skenet av bankirlampan med grönt glas och mässingfot, den som gått i generationer.
Vid ett gammalt skrivbord i trä med svarvade ben sitter han.
Förresten så ser den här mannen exakt ut som Per Olov Engquist (vila i frid du fantastiska man). Det ryker stilla ur kaffet och fönstret står på glänt. Under en av pauserna på verandan tittar han ut över blomsterängen i skymning, samtidigt som cigaretten tänds. Självklart med en tändsticka. Inte en neongrön tändare från närmsta Circle K.
PAUSA! Så här ser det inte ut i verkligheten. I verkligheten kan det vara ganska utmanande, inte riktigt lika smooth som hos mannen ovan, men samtidigt ganska bekvämt. Jag har en otroligt ambivalent känsla när jag tänker på att arbeta hemifrån. Det finns uppenbara nackdelar men det finns också fördelar – fördelar som vi kanske inte hade upptäckt om det inte vore för tvånget att jobba hemifrån.
Även om jag tidigare i mina dagar arbetat på det här sättet har det aldrig känts lika intensivt som nu med tanke på att distansen inte bara gäller åtta timmar på jobbet utan en typ av distansering även resten av tiden. Rakt på sak nu. Det värsta! Jag saknar mina arbetskamrater nåt fruktansvärt.
Varje dag klockan nio ser jag dem på min skärm och hör dem prata lite kort men det räcker inte. Jag saknar deras ansiktsuttryck irl, deras kroppsspråk, deras roligheter, deras smarta tankar, osmarta tankar, konstiga tankar, alla tankar.
Jag saknar mina arbetskamrater nåt fruktansvärt.
Jag saknar allra mest det som händer mellan möten, mellan slammer på tangentbord och retusch i Photoshop. Under den här tiden har det blivit väldigt tydligt att det i den glipan ligger en massa energi och väntar på att få bränsle. När så den ena går fram till den andra och säger en så simpel grej som att ”ska vi gå och ta en kaffe?” börjar det brinna.
Det är nog bara i det fysiska mötet mellan två eller fler människor som energin kan aktiveras. Det blir så otroligt tydligt hur korta mikropauser hjälper till att höja ens energinivå under dagens gång. När det inte händer något i glipan, förutom att man går ner till köket och äter en bit falukorv med senap på, så fylls inga energidepåer. Mindre energi, mindre kul, sämre idéer.
Men samtidigt! Oj vad mycket tid man sparar på att jobba hemma. Ingen resväg, tvätt kan man fixa på lunchrasten och är det typ en rörmokare som ska kolla avloppet så kan den komma när som helst.
För de som har barn finns det också stora fördelar. Min kompis till exempel, hon vill inte fortsätta jobba som tidigare efter det här. Kanske två dagar i veckan på kontoret och resten hemma. Hon och maken slipper nu pendla en timme varje dag plus att de hinner med nästan alla hushållssysslor på dagarna.
Vinsten? De har fått mycket mer tid tillsammans med barnen. De kommer helt enkelt närmare sina barn.
Min kompis till exempel, hon vill inte fortsätta jobba som tidigare efter det här.
Tvånget att vara hemma har fött nya insikter som kanske i vissa avseenden gör att det blir bättre efter Coronan. Företag har ju redan nu signalerat att de kommer att vara mer flexibla runt arbete på distans framåt, vilket kan betyda att var och en kan få en mer skräddarsydd lösning efter sina behov. En lösning som gör att man kan få mer tid med människor man vill vara nära – oavsett vem det är.
För en av de största lärdomarna i den här krisen handlar väl trots allt om människorna runt en och hur mycket de betyder för ens välmående. Arbetskamrater, syskon, vänner, mammor, farföräldrar, barn – vad fattig man känner sig med distans till dem.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.
