***
För många år sedan jobbade jag på Norran. Det sammanföll med tidningens 100-årsjubileum som i samband med det gjorde en form av hyllningskampanj till platsen Skellefteå. Under året skulle alla reportrar skriva personliga texter under temat ”100 anledningar att älska Skellefteå”. En jättefin idé som säkert uppskattades av läsarna. Men inte av mig.
Jag fick panik och gjorde mig så osynlig som möjligt under det kommande året för att ingen på jobbet skulle komma på att jag jobbade där och följaktligen kunde anses vara ålagd att bidra till det hela.
För vad skulle jag skriva? Jag menar, visst – jag hade bevisligen valt att bo och leva här men snarare av praktiska skäl eller gammal vana än av förälskelse. Jag läste slaviskt mina kollegors hyllningar till staden i hopp om att drabbas av en gnutta inspiration. Men allt fick mig bara att ifrågasätta kärleken till staden.
Någon älskade Skellefteå för att Skellefteåborna är så nyfikna. Men vid den här tiden hade jag besökt musikklubben Pinkerton och sett fler människor på scen än i publiken vid så många tillfällen att jag med säkerhet kunde motbevisa det påståendet. För mig var Skellefteåborna närmast anmärkningsvärt onyfikna (möjligtvis undantaget intresset för vad grannarna har för sig). Andra älskade Skellefteå för att det stod gamla lador på åkrarna eller för att AIK finns här eller en numera nedbrunnen grill på Mackvägen. Och så vidare. Jag blev glad för dessa personers skull och önskade att jag delade samma entusiasm.
För någonstans var det ju någonting mer än det faktum att jag hade jobb och bostad här i Skellefteå som gjorde att jag drogs hit, att jag som inflyttad ändå kände mig hemma här. Men vad?
Jag skrev en lista över saker jag gillar:
1. Trästockfestivalen. Men det är två dagar per år och i sig inte tillräckligt för att jag skulle älska Skellefteå de övriga 362 dagarna.
2. Det är nära till allt. I synnerhet om man räknar bort resten av världen.
3. Vi köpte ett jättefint hus väldigt billigt i Skelleftehamn. Men det gjordes möjligt på grund av att området sedan generationer är baktalat och det kan knappast ses som en framgångsfaktor. För övrigt har jag aldrig ångrat flytten dit – Hamn äger och för det mesta bär folk inte knogjärn på Ica eller biografen.
Ju mer jag funderade desto fler brister och nackdelar såg jag. Då plötsligt slog det mig: det är bristerna jag älskar! Eller rättare sagt möjligheterna att rätta till dem. Skellefteå är inte färdigt!
Vid den här tiden sågs inga lyftkranar, restaurangutbudet var rätt klent och kulturhuset en utopi. För att inte tala om utsikterna att vända en negativ befolkningstrend. Precis som när vi nu efter en regelrätt vargavinter kan konstatera att vi har hela sommaren framför oss insåg jag att Skellefteå också har sin sommar framför sig. Det gjorde mig genuint lycklig att tillhöra en plats och en tid där det egentligen bara kunde bli bättre. Och gosse vad det har blivit bättre!
Vad är roligast? Att bygga kojan eller att bara sitta i den när den är klar?
Per Strömbro
Kommunikatör, skribent och tidigare journalist
