Nästan 40 procent av alla vuxna i Sverige lever i ensamhushåll*. Världens ensammaste folk kallas vi. Och inte för att jag vet om det bara är siffror och statistik eller om folk faktiskt känner sig ensamma, men jag tänkte att vi kanske ska börja bo mer i kollektiv. Flummiga kärlekskollektiv ute i skogen – för all del – men det går ju att bygga ett kollektiv precis som man vill.
I vintras var jag på fest i vad som ser ut som ett helt vanligt lägenhetshus på Östermalm i Stockholm. Men det räckte med att kolla på antalet skor i hallen för att förstå att det var ett boende långtifrån vad man är van. 50 personer bodde tillsammans i kollektiv K9 på fyra våningar där alla har var sitt rum på i snitt 20 kvadratmeter. Åldrarna: Cirka 20-50 år.
Ni vet när man kommer hem till någon för första gången, då ska man ju alltid gå en husesyn där färgval ska kommenteras och det nya vardagsrumsbordet recenseras. Det gjorde vi här också. Skillnaden var bara att den nästan aldrig tog slut. Det var meditationsrum, gym och arbetsplatser. Plussa på att de har egen kock och lampor som man slår av och på genom att prata med dem. Sedan drack vi bärs och målade med låtsasfärg i en virtuell verklighet. Jo, det är mest, eller nästan uteslutande, tech-folk som bor där. Och jag blev avundsjuk. Tänk att bo med en massa människor som har samma intressen som en själv – och EGEN kock. Jag dör för en egen kock.
En annan gång fick jag höra talas om ett kollektivhus på Värmdö utanför Stockholm och tyckte det lät så himla fint. Så fint att jag surfade in på deras hemsida och blev kär. Kär i ett kollektivhus – jo. För jag läste mig till att Ängsviksgården har en 7000 kvadratmeter stor tomt med fruktträd, odlingsmöjligheter och många ställen att leka eller bara sitta och njuta på. Att det idag är runt 20 vuxna och lika många barn i blandade åldrar som bor i 14 bostadsrättslägenheter. Sedan finns det pingisbord i en röd lada och plats för fester. I ett vitt hus bor det höns och i källaren vid matsalen finns bastu, lekrum och tvättstuga.
Sedan lagar de som vill middag ihop och hämtning och lämning av barn kan man få hjälp med. Matlådor kan köpas billigt och tänk att någon annan tar hand om disken några dagar i veckan.
Är ni med? Det här kan ju vara helt fantastiskt oavsett om man är ensamstående eller barnfamilj. Svinstor gård, det blir mycket mindre matlagning och disk – och föräldrar kan bli kvitt sina stressutslag.
Kollektiv för mig är ganska långt ifrån det jag fick se på Östermalm och det jag läste om på Värmdö. För mig har det nog alltid varit något som studenter ägnar sig åt när man lever på CSN. Själv bodde jag till exempel med ett gäng polisstudenter i en femrummare snett över korsningen från Max Hamburgerrestaurang i Umeå. Det var under tiden jag pluggade till journalist. Kanske romantiserar jag om det så här i efterhand men jag minns det som en fin tid. Man slapp vara ensam hela tiden och de hade alltid någon lämplig att träna på när läxan var att sätta handfängsel på en stökig person.
Det var bra men möjligen inte där jag skulle välja att bo idag. Men det finns som sagt annat – bara fantasin sätter gränser för hur vi människor kan bo.
*Källa: SCB
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
