Ett klick bort finns shopping, träning och vänner. Behändigt och enkelt förstås. Men i flödet uppstår frågan: är det inte något som saknas?
Begrepp som ”life-maxxing”, att känna närvaro med sin omgivning och i sitt liv, och ”analog bags” där man delar tips på hur skärmtiden kan minskas – kanske mer känt som enkla tidsfördriv – har blivit något av det hippaste man kan ägna sig åt.
Att rysa av ett musikstycke, vad betyder det? En hel del, berättar Sheila Arnell.
– Många tror att gråt eller rysningar är tecken på svaghet eller sentimentalitet. Men ur ett nervsystemsperspektiv är det tvärtom. Det är tecken på reglering.
Hon menar att vi ofta missförstår våra mest mänskliga reaktioner. När vi blir berörda av musik, konst eller ett möte med en annan människa är det inte bara en känsla – det är fysiologi.
– En rysning kan vara ett tecken på att det sympatiska och parasympatiska nervsystemet möts. Att vi både är aktiverade och trygga samtidigt. Det är ett väldigt sofistikerat tillstånd, men för att det ska ske behöver vi känna grundläggande säkerhet.
I ett samhälle där vi ständigt är uppkopplade har den känslan naggats i kanten.
– Notiser, nyheter, jämförelser. Vi lever i en form av lågintensiv alarmberedskap, där hjärnan konstant tolkar potentiella hot eller krav. Kroppen går in i ”redo-läge”, och där kan den stanna länge.
Problemet är inte när vi ibland blir stressade, utan att vi sällan landar.
– Om vi inte får de där små ögonblicken av återhämtning blir det svårare att känna de subtila signalerna. Vi blir effektiva, men mindre mottagliga. Och då tappar vi kanske också tillgången till det som känns meningsfullt.
Har det hänt dig någon gång?
– Absolut, autopiloten går på ibland. Särskilt när jag är stressad eller överväldigad. Ofta hemma, med familjen, mitt i vardagen. Då kan närvaron glida mig ur händerna.
Då gäller det att försöka landa, backa, och ta hand om sig själv.
– Inte skynda så att jag missar livet. Utan stanna upp så att jag faktiskt ser allt det fina och härliga som finns – hela tiden.
Dina yogapass präglas ofta av lugn, men också mycket humor. Är det något du medvetet gått in för?
– Jag har länge känt att jag inte riktigt passat in. Blev mobbad i skolan och kände mig ofta ledsen och sårbar. Att välja glädje och ett ljusare perspektiv på livet blev ett tryggt sätt att skydda det där innersta.
Hon fann att lätthet inte står i motsats till djup.
– Jag ser det så tydligt i mina elever, hur de spänner sig, vill vara duktiga, göra ’rätt’. Det blir så hårt och tungt. Men när vi bjuder in lekfullhet är det mycket som släpper. Det som var hårt mjuknar. Det som var svårt blir mer möjligt.
Kallbad, yoga. Att dra ner tempot med ”granny hobbies” som stickning och umgås i en bokklubb – där man faktiskt ses i verkligheten. Intresset för närvaro ser Sheila som en motrörelse.
– I vår kultur, som länge premierat kontroll, tempo och kognitiv prestation, blir kroppen nästan radikal. Den påminner oss om att trygghet och mening är tillstånd som måste upplevas.
Vi kan inte tänka oss till dem, utan måste bjuda in att vara mer mänskliga.
– Möta någons blick, beröras och känna samvaro. Mänsklig kontakt är faktiskt det mest reglerande vi har. Men om man är ovan kan det kännas överväldigande. Det betyder inte att det är onödigt – det betyder att vi behöver öva.
Louise Augustsson
