KRÖNIKA Cecilia Edström om normer, hur vi förväntas vara, nätdejting och raggningsfraser.
***
Det där med att man fostras in i hur saker och ting ska gå till och vara. Normhelvetet som man också kan kalla det. Det kan vi ju snacka om. Kärlek exempelvis. Den är känslostyrd och känslor spretar – men klart det finns en ordning även för den. Först ska man snegla mot någon intressant på håll. Sedan ska man lära känna personen ifråga. Sedan ska man klicka, pussas, ligga, skaffa lägenhet, kombi, köpa hus, gifta sig i ett paradis i sommarsol och på grön gräsmatta, skaffa barn och leva lyckliga. Allt i rätt ordning.
Man ska inte bli stupfull, hångla med någon på krogen, gå hem med personen ifråga, bli med barn, behålla ungen och aldrig leva under samma tak som kvart i två-ragget.
Man ska heller inte bläddra bland människor i en app på telefonen. Dra ointressanta åt vänster (ogilla) och intressanta åt höger (gilla). Men måste det vara som det alltid har varit? Måste den rådande ordningen alltid följas. Kan man inte bara trotsa normhelvetet, kliva in i den digitala nutiden och våga testa – några gånger i alla fall?
Men rädslan för att framstå som desperat, tyckas ensam, verka som att ingen vill ha en. Som att alla andra blivit bjuden på fest medan man själv skyndar hem från jobbet dag ut och dag in i hopp om att det ligger ett handskrivet kort i brevinkastet. Besvikelse – ingen inbjudan idag – heller.
Att skynda för sig själv är en sak – men att rusa i offentligheten – så att alla ser. Nja. Snacka om att verka desperat om någon skulle se ens nuna på en dejtingsajt.
Men nyfikenheten övervinner rädslan. Big deal liksom. Och skratten är lika många som öppningsfraserna. Taktikerna att ragga hem någon är minst sagt varierande.
”Tja, vad tycker du om att vi precis bytt över till vänstertrafik? Jag tycker att det är askasst. Har redan krockat vid ett flertal tillfällen. Hälsningar Micke.”
Fredrik, 30, är mer pang på:
”Hej, ska vi gifta oss?”
Lasse, 28, vill inte framstå som att han tror sig vara något:
”Hejsan! Det finns kanske en risk för att du somnar om jag berättar min historia. Men du kan ju berätta din.”
Petter, 31, kör kort och koncist:
”Jag gillar ostron och champagne.”
Men shit – där är ju Joakim från förra sommaren och Mikael från parallellklassen i gymnasiet och roliga Marcus och Oscar från Umeå och snygga Muhammed och vännens ex Rickard och föreläsaren Joel. Tänk om de ser att jag är med här. Mindfuck. Och där är ju han den där snubben på tv, vad han nu heter Va fan, Sean Banan!
I chatten frågar den på andra sidan om vi ska ses. Men va!? Ska man sitta där mitt emot varandra och veta att båda vet vad båda vill. Konstig stämning. Att den andra vill hitta sitt livs kärlek ska vara en hemlighet. Det ska man ju liksom få reda på i efterhand. Fel ordning.
Men! Låt oss för guds, och för vår egen skull, bringa kaos istället för ordning.
Släpp garden. Sätt dig mitt emot en främling. Ta chansen. Det är ju sommar och sol och kärleksvibbar i luften.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
32-årig frilansjournalist med människor som sitt största intresse.
Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidningen:
