Från Netisjyn, en stad i samma storlek som Skellefteå, flydde familjen Andrushchenko för ungefär 1,5 år sedan. Att möta dem på Guldtorget den här stillsamma torsdagseftermiddagen när hösten gör sig påmind i plötsliga vindstråk av kyla, är att konfronteras med två världar: den lugna tillvaron i Sverige sida vid sida med konkreta erfarenheter av något betydligt mörkare.
– Det var en väldigt läskig natt i början av kriget. Vi var i ett skyddsrum i närheten av där vi bodde. Då bestämde pappa att vi skulle fly så vi packade ihop lite saker och gav oss av.
Den som berättar är 15-åriga Diana Andrushchenko. Under vårt samtal fungerar hon och hennes 12-åriga lillasyster Viktoriya som tolkar åt Marina Tkashuk och pappa Valentin, som inte känner sig helt bekväma med svenskan ännu. Lillebror Arseniy, 9 år, hjälper också till.
– Vi kom först till Polen men eftersom så många ukrainare redan flytt dit är det svårt med jobb och bostad. Jag hade redan tänkt på Sverige, att jag skulle vilja ta oss dit. Och på plats i Polen lyckades vi få tag på biljetter, säger Valentin.
När familjen anlände till Sverige slussades de först vidare till Sollefteå där de bara stannade en kort tid. Bristen på jobb fick dem att söka sig vidare.
– I skolan i Sollefteå fanns de barn som sa till mig att de hoppades att Putin skulle vinna. Det gjorde mig ledsen. Men det har aldrig hänt i Skellefteå, säger Viktoriya.
Från Sollefteå kom familjen till Skellefteå där Valentin och Marina, som båda jobbade inom postväsendet i Ukraina, fick jobb inom hemtjänsten efter bara en månad. De bor idag i en villa på Medlefors som de delar med två andra familjer. Barnen går på Medleskolan och Lejonströmsskolan.
– Vi trivs otroligt bra och vill stanna i Skellefteå även om kriget skulle ta slut. Jag hoppas vi får det och att vi i framtiden kan åka på besök till Ukraina och familjen där, säger Marina.
Oron för släkt och vänner i Ukraina är något som familjen bär med sig hela tiden. En oro de vet att de kommer att få bära länge på – ingen av dem tror att kriget kommer att ta slut inom en överskådlig framtid.
– Vi oroar oss jättemycket för släkt och vänner. För Putin kommer inte att ge sig. Ukraina är beroende av hjälp från väst eftersom det inte finns vapen och ammunition så det räcker. Om vi inte får den hjälpen kan Ukraina inte vinna, säger Valentin som egentligen hade velat delta i kriget men som hindrades av en tidigare trafikolycka som gett honom problem med benen.
Man får onekligen perspektiv på tillvaron när man träffar människor som från en dag till en annan tvingats lämna, inte bara sitt hem, utan även sitt land och hela sitt sociala sammanhang. Men som trots detta lyckas bygga upp ett helt nytt liv på kort tid.
Vid det gröna bordet på torget berättar Marina om tacksamheten hon och familjen känner mot Sverige i allmänhet och Skellefteå i synnerhet.
– Jag känner att vi kommit in i Skellefteå på ett jättebra sätt. Alla har varit så otroligt snälla och välkomnat oss hit. Och när de gamla som jag och Valentin hjälper på jobbet säger att de saknat oss när vi varit lediga, då känns det jättefint, säger Marina och ler.
– Visst saknar vi Ukraina; maten, naturen och våra vänner. Men det här är vårt nya hem där vi vill stanna, säger hon.