Snöblandat regn faller utanför de stora fönstren i den svartmålade dansstudion på Mullberget. Lugna beats av Joey Badass och Bon Iver strömmar från högtalarna, på perfekt volym för att utan problem kunna samtala samtidigt som musiken omfamnar rummet.
Så här brukar stämningen också vara minuterna innan Mikael Ståhls danslektioner drar igång.
– Då har jag alltid öppen dörr och musiken på, så att om någon kommer lite tidigt är det bara att komma in och köra, säger han.
– Det är alltid nice att sätta kids i rörelse. Särskilt med tanke på hur digital världen håller på att bli och hur mycket skärmar som används, så är det fint att kunna se dem i en danssal en gång i veckan.
Mikael blev danslärare tidigt. Redan i högstadiet började han leda grupper i breakdance på dåvarande E4:ans fritidsgård – då lärde han ut till ungdomar som var äldre än han själv.
Sedan dess har han fortsatt att hålla i dansklasser.
– Jag tror att det ger mig mer än jag förstår, om det är ett bra svar, säger han där vi sitter på golvet i danssalen.
Till vardags jobbar han som butikschef på klädbutiken Carlings i Citykompaniet. Han tycker att det finns stora likheter mellan sitt jobb och att leda dansklasser.
– Det roligaste med chefsrollen är min personal, att se till att de får trivas och utvecklas på jobbet. På så sätt är det nästan samma sak med dansgrupperna och dagjobbet – personerna ska komma till en plats där de får känna sig trygga och utvecklas. Jag drivs av att se folk må bra och bli bättre på saker, säger Mikael.
Då sa jag till mamma och pappa att jag ville börja med breakdance
Inkörsporten till breakdance var musikvideon till Boomfunk MC’s megahit Freestyler.
Då 10-åriga Mikael hade aldrig sett något liknande.
– Där var det människor som gjorde en massa häftiga moves. Då sa jag till mamma och pappa att jag ville börja med breakdance, säger han och skrattar.
I gymnasiet gick han estetiska programmet med inriktning dans, även om det framför allt var balett, jazz och modern dans och inte breaking som ingick i undervisningen. Han var ensam kille i en klass som i övrigt bara bestod av tjejer.
– Där blev jag fort “danskillen”. Men jag har nog inte stött på mycket problem med det, kanske för att jag på vissa sätt är en ganska bekymmerslös person, säger han.
I dag är han också den enda manliga ledaren på Skellefteå dans- och balettförening. Han tror att det är viktigt att det också finns manliga förebilder bland ledarna.
– Representation är viktigt, ingen fråga om den saken. En lätt reflektion av hur det ser ut i dansgrupperna i föreningen så är det ju mina grupper som har flest killar. Kanske för att det är breaking, men förmodligen också för att det är jag. Sen är det inte bara för killarna jag vill vara en bra förebild, säger Mikael.
Tror du att fler killar vill börja dansa, men inte gör det för att det ofta inte ses som en typisk killgrej att göra?
– Det tror jag. Eller så provar de inte för att de inte vet om att de skulle vilja, utan hänger på typ fotboll, hockey eller innebandy för att det är vad alla andra gör.
Efter att till stor del ha utvecklat sitt dansintresse på egen hand “i sin bubbla i Skellefteå” har Mikael de senaste åren börjat tävla mer och röra sig ut på den svenska breakingscenen.
– Jag har pushat mig själv att tävla mer de senaste åren. Jag avskyr det och har ofta jätte, jättemycket ångest inför tävling. Men nu ska jag tävla igen om drygt en vecka*, säger han.
Varför utsätter du dig för tävling om det mest är jobbigt?
– För att det är i de situationerna vi lär oss mest. Även där hittar jag sätt att utvecklas i min dans och person. Jag tror att det som känns ångestfyllt eller lustfyllt många gånger bara är en tunn linje från att vara samma sak. Gör jag det tillräckligt mycket så kanske det tids nog är något jag kan njuta av, och inte bara ha ont i magen över, säger Mikael.
Något han anser saknas i Skellefteå är tillgången till öppen dansträning, ett koncept som finns i många andra städer. En plats där det en gång i veckan spelas musik och är öppet och gratis för alla som vill komma och dansa.
Det är visionen för mig
– Sara kulturhus känns som den självklara platsen, och jag har börjat viska i lite öron om att få till det här. Samtidigt ska det finnas underlag för det också, men jag tror att det måste få börja och vara kontinuerligt, även om vi i början kommer att vara väldigt få. Men att fler och fler intresserade dyker upp över tid, säger Mikael.
– Det är visionen för mig, att bygga upp en dansscen där folk kommer för att ses, dansa och träna. Det skulle vara någonting.
*Fotnot: Sedan artikeln skrevs har Mikael tävlat – han vann Up North Battle i Umeå och kvalade därmed in till breaking-SM senare i höst.
