***
Landsbygden blomstrar. Nja, inte riktigt… än. Men det verkar som att fler börjar se värdena med att bo lite glesare. Visst har pandemin varit en ögonöppnare och fått folk att fundera på vilket liv man vill leva men helt ovetenskapligt så säger jag att tankarna på att röra sig från stan ut på vishan kom redan innan 2020. I alla fall i min vänskapskrets.
Glommersträsk – Arvidsjaur – Skellefteå – Umeå – Skellefteå – Visby – Stockholm. Det är min egen resa genom livet och för drygt 1,5 år sedan gick flyttlasset från Stockholm och hem till Glommers igen. Till en by jag inte bott i på nästan 20 år.
Deras gräsmatta, numera min, såg till och från ut som ett bomullsfält i miniatyr.
Jag köpte ett hus i byn av Gun och Harry, Gun som jobbade på Posten på den tiden jag var frimärkssamlare, och Harry som pratade högt och blev förbannad när min vita fettvadd som jag hade i öronen blåste över på deras gård. Badade gjorde jag jämt och hade noll koll på propparna, så det var helt förståeligt. Deras gräsmatta, numera min, såg till och från ut som ett bomullsfält i miniatyr.
Jag hyrde ut min lägenhet i huvudstaden, och utan att nämna några siffror så kostade huset lika mycket som en kvadratmeter på Södermalm. Det är svindlande. Nu har jag ett helt okej hus från 1931 på 110 kvadratmeter, garage, friggebod, fyra vinbärsbuskar, en hägg, en riktigt stor gran som är fantastiskt vacker när snön dumpat men inte lika fin på sommaren och 1100 kvm tomt med en cementring att elda i.
Utan att nämna några siffror så kostade huset lika mycket som en kvadratmeter på Södermalm
Och bäst av allt – det är ski in/ski out-läge. Jag tar på mig Tegsnässkidorna vid farstukvisten, åker upp på Glommersberget i lite olika kringelikrokar och glider sedan ner hela vägen från toppen till farstun utan att ta ett enda stavtag.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att det här är tamejtusan himmelriket. Vilken känsla! Känna vinden i ansiktet, höra skidornas friktion mot snön och bara njuta i de fyra minuterna det tar att glida hem. Men nog om det. Jag är ingen poet och ska inte försöka låtsas heller.
Nu över till mat, för något som blivit tydligt sedan jag flyttade hem är hur fantastiskt en klassisk Vesuvio faktiskt kan smaka. För när det är sophämtning fredag varannan vecka, när gröna sopkärl står uppradade vid alla gator i byn, då vet man att det serveras pizza på Värdshuset. Det är då och endast då. Kommer pizzasuget en annan dag är det bara att sätta sig i bilen och köra fyra mil till Arvidsjaur.
Ett av de främsta argumenten för att bo i stan är det stora utbudet, det finns allt, och det finns nära till hands – alltid. Så har jag också tänkt, att det är ju bättre, men har börjat ändra åsikt lite. För när allt är så tillgängligt blir lyx helt plötsligt vardag. Och när man är van att Foodora levererar till dörren så är besvikelsen nära om favoritrestaurangen helt plötsligt inte gör det. Man blir bortskämd – och en lite odrägligare människa.
När allt är så tillgängligt blir lyx helt plötsligt vardag.
När istället pizza serveras en gång varannan vecka mellan 16.00 och 20.00 är det fest. Och när man sen en gång varannan månad åker till stan och käkar libanesiskt, då känner man sig plötsligt som en av världens mest priviligierade människor! En känsla som gör gott för både kropp och själ!
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.
