***
Det var den motstridigaste känslan. Mitt i högsommarvärmen gick jag runt i min trädgård och överallt jag såg pågick liv. Smultronen gick fortfarande att plocka, jordgubbarna också. Äppelträden, körsbärsträden, plommonträdet och vinbärsbuskarna – jag har planterat samtliga – började att bära frukt. Morötterna hade jag gett upp hoppet om, katterna använder den pallkragen till sommardass, men i gengäld visade hallonbusken som självsått sig intill staketet tecken på att erbjuda en riklig skörd så småningom.
Jag älskade det. Trädgården betyder allt mer för mig och jag tillbringar gärna tid där. Men allt detta vackra som bar frukt fyllde mig av lika mycket glädje som vemod. Jag har känt så förr då och då när jag har stannat upp. Jag är säker på att vemodet föds ur en insikt om att inte kunna stanna i ögonblick jag älskar för alltid.
Det blir en typ av sorg som man tar ut i förskott, antar jag. Men jag har lärt mig att om man tränar på det kan man bevara och återbesöka dessa stunder när man vill. Som en egen tidsmaskin som jag kan ta till när jag måste försvinna från allt.
Den förmågan ger mig ro och gör mig inte så rädd för att vara i nuet. Den gör det lättare för mig att se fram emot att ta reda på vad som kommer nästa dag och nästa och nästa. Det är min bästa egenskap, tror jag.
Det är min bästa egenskap, tror jag.
Glädjen kommer förstås ifrån allt det vackra jag ser runt omkring mig i trädgården och tillfredsställelsen i att jag hade förmåga att påverka fröer och plantor såpass mycket att de fick blomma. Och sedan oundvikligen blomma ut. Och bli saknade. För att de betydde någonting.
Nu möts jag av den första frosten. I gräset under träden ligger frukt som jag nog hade tänkt att göra pajer och/eller mos av, men det blev inte det här året. Det gör mig lite skamsen. Och hösten har vunnit över sommaren nu. Jag blir som dyster. Allt dör. Men det finns en person som jag tycker om. Hon lever för hösten. Faktum är att hon ser ut lite som ett färggrannt lövträd i början av oktober.
…en rätt lång utläggning om lättnaden i att inte behöva svettas.
Jag frågar vad som är grejen och hon svarar med en rätt lång utläggning om lättnaden i att inte behöva svettas, om lyckan i att äntligen få använda halsdukarna och euforin i att höra ljudet av prasslande löv om man skulle få för sig att gå loss på en hög – vilket händer. Om välfyllda frysar och skafferier. Om att inte behöva visa benen. För att nämna några saker. Det lyser i hennes ögon.
Det handlar om perspektiv, och jag förstår att det nog kan smitta av sig om man är öppen för det. Som i Nordnorge: Där, på breddgrader högre än Skellefteås, är vinterdepressioner förhållandevis ovanliga. Trots att de inte ser solens ljus på månader trivs de alldeles ypperligt.
Faktum är att de omfamnar vintern och mörkret. Det har forskats om det och slutsatserna visar att invånarna i Tromsö inte ser vintern som deprimerande utan som en årstid full av möjligheter att göra sånt som man inte kan under sommaren. Inte minst att ha det ”koseligt” med dämpad belysning, gott om levande ljus och brasor.
De passar på att varva ner, umgås med andra och helt enkelt ha det mysigt. Fortfarande vistas de mycket utomhus, för det finns förstås varma kläder och pannlampor för den delen om det skulle behövas.
Vad är då bekymret? Inte mycket, visar det sig.
Vad är då bekymret? Inte mycket, visar det sig. Attityden betyder mer än latituden, som en av forskarna uttryckte det.
Jag vet inte hur det är med dig, men det ger i alla fall en vårmänniska som mig hopp.
Per Strömbro
