Annons
I slutet av maj debuterar Linnéa Wikman med kortromanen Bärarn – en skräckhistoria som utspelar sig i en ospecificerad dåtid mot en fond av folktro och gamla trauman. Foto: Caroline Thorén

Linnéa i Skellefteå debuterar med skräckroman – tar avstamp i svensk folktro

KULTUR I vår debuterar Linnéa Wikman med kortromanen Bärarn – en historia som utspelar sig i Västerbotten kring sekelskiftet och kombinerar folktro, barndomstrauman och en del gore.

Annons

Vice ordförande i RFSL Skellefteå och bibliotekarie på Skellefteå stadsbibliotek. I vår kan Linnéa Wikman addera ytterligare en titel då hon debuterar som författare med skräckromanen Bärarn.

– Jag skrev mycket som barn och under gymnasiet och har alltid läst mycket inom genren skräck. Så när min flickvän tyckte att jag skulle skriva något om just Bärarn så föddes idén, säger Linnéa.

Stephen King och Edgar Allan Poe är två av Linnéas favoritförfattare när det kommer till skräckgenren. Foto: Caroline Thorén

Utgår från folktro

För den som inte är bekant med den här delen av svensk folktro så är Bärarn, eller Bjära, Mjölkhare och Puke som den också kallas beroende på vilken del av landet man befinner sig, ett dragväsen som användes för att dra saker, till exempel mjölk ur en ko, till sin skapare.

Annons

Metoderna för att skapa Bärarn varierade men enligt lokala källor skulle den bestå av ett nystan med garn i nio olika färger, från nio olika klänningar, och med ögon, näsa och mun av knappnålar. Tre droppar blod från vänster pekfinger och en besvärjelse senare var Bärarn klar att påbörja sitt uppdrag. Priset för hjälpen var dock högt. Den som skapade Bärarn sålde nämligen sin själ till djävulen och förband sig till att brinna i helvetet efter sin död.

– Jag utgår från folktron men förhåller mig i övrigt ganska fritt till den. Detsamma gäller för tidsmarkörerna i romanen. Den utspelar sig någonstans i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Men mer specifikt än så har jag valt att inte göra det, säger Linnéa.

Bärarn ges ut på förlaget Swedish Zombie. Omslaget är illustrerat av Magnus Frederiksen. Bokens inlagor är illustrerade av Alex Viksten.

Lågmäld psykologi

Romanen utspelar sig i ett dåtida Västerbotten där en kvinna återvänder till sin hembygd för att rusta upp den gamla familjegården efter föräldrarnas bortgång. Efter återvändandet börjar gamla barndomstrauman göra sig påminda samtidigt som det visar sig vara betydligt svårare än hon trott att klara sig själv på gården. Här blandas lågmälda psykologiska spänningar med det som i skräcksammanhang kallas gore – blod, våld och kanske lite splatter.

– Jag gillar att chocka lite och tycker själv om sådana inslag i litteratur och film. Men jag har samtidigt velat hålla en balans i det, kombinera det med mer psykologiska dimensioner, säger Linnéa.

Annons

När det gäller arbetet med romanen så var det själva processen att komma igång som var svår. Som för så många andra aspirerande författare fanns en rädsla inför att skriva något som sedan inte skulle visa sig bli bra.

– Men man måste ju försöka och tänka att oavsett vad det blir av det så har man fått övning. Även om jag inte skrivit på många år så har jag läst mycket och på så sätt alltid haft skrivandet med mig.

Redan nu har Linnéa Wikman ytterligare ett färdigt manus i byrålådan. Men mycket jobb återstår innan det är färdigt för utgivning. Foto: Caroline Thorén

Nischat förlag

Många böcker ges idag ut på så kallade hybridförlag, där författaren själv bekostar en större eller mindre del av utgivningen. Något som inte är fallet med Bärarn som ges ut på det lilla men välrenommerade förlaget Swedish Zombie.

– Jag har läst mycket som getts ut på Swedish Zombie och tycker att det är ett seriöst förlag med kvalitet. Därför känns det såklart extra kul att få komma ut där. Jag vet inte exakt när det blir men någon gång mot slutet av maj, säger Linnéa.

Annons

Och trots att debutromanen ännu inte landat på bokdiskarna har Linnéa redan ytterligare ett färdigt manus i byrålådan.

– Det är betydligt mer omfattande och det är fortfarande jättemycket jobb kvar. Men jag har en lektör som läst manuset och jag har tagit hjälp av vänner och familj. Så det är egentligen inte något ensamarbete. Det behövs fler ögon som tittar på det man skrivit, det är jag verkligen ödmjuk inför.

Artikeln är en del av Megafonen 10/4 – 2024. Läs hela tidningen här »

Du kanske också vill läsa:
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons