Två vuxna människor med eller utan barn – som alla andra, som bor i ett hus eller lägenhet – som alla andra, som går till jobbet – som alla andra, som är jättetrötta på fredagskvällen – som alla andra, som betalar räkningar – som alla andra, som vabbar – som alla andra.
Det är oftast så vi beskrivs idag. Vi är som alla andra. Och det är ju inget fel med det eftersom det är sant. Vi är lika mycket eller lika lite som alla andra. Vad nu “alla andra” än innebär. Det jag personligen kan vända mig emot är den underliggande förväntan: “Var ett snällt och lydigt homo så får du vara med. Bevisa att du vill samma saker som oss andra så är du okej.”
Det är när dessa människor, de av oss som lyckas sticka ut, inte väcker hånflin eller korkade frågor – då är vi framme på riktigt.
Och det är ju inte så svårt eftersom vi oftast vill precis samma saker som alla ni andra. Vi är tyvärr inte särskilt speciella. Men om några av oss råkar vara det i dina ögon så vill jag att de ska få vara det i fred, oavsett om det handlar om en transsexuell medelålders man som folk har oanständigheten att hånle åt på stan eller butchflatan i lastbilen som det pratas om bland grannarna: “Man undrar ju om hon inte egentligen vill vara man, alltså.”
Det är när dessa människor, de av oss som lyckas sticka ut, inte väcker hånflin eller korkade frågor – då är vi framme på riktigt.
Milstolpar
Just den här måndagseftermiddagen träffar jag Fredrik Stenberg och Tobias Haglö i deras hem på Falkträsket. Vi är alla tre fina exempel på hbtqi-personer som lever i enlighet med majoritetssamhällets förväntningar. Möjligen är vi lite roligare än genomsnittet. Och säkert som amen i kyrkan är att Tobias och Fredrik har fler väl omskötta växter av olika storlekar än de flesta andra.
– Visst finns det saker som etsat sig fast. Som när någon skrek bög på mellanstadiet, inte till mig utan bara sådär rakt ut. Och läraren som utbrast: “Det finns inte när man är i er ålder.” Det minns jag, säger Fredrik som de flesta skelleftebor nog är bekanta med i hans roll som socialdemokratisk politiker.
– Det finns också positiva milstolpar. Som den första Prideparaden för tio år sedan. Jag minns att jag kände en sån enorm stolthet, som att vi banade väg för något nytt här. Och att Kristina Sundin Jonsson, kommundirektör och då min högsta chef, så tydligt stod upp för allas lika värde. Det var stort och fick ett starkt symbolvärde för mig som på den tiden arbetade vid ett av kommunens äldreboenden, säger Fredrik och får medhåll av Tobias.
– Det är en enorm energikick att se hur många som går i paraden och alla som står vid sidan av den och stöttar. För det är också ett sätt att stå upp för allas rättigheter.
Livslång process
Tobias Haglö är ursprungligen från Blekinge. Som ung i en liten by på 1990-talet var det givetvis otänkbart att komma ut. Lättare blev det efter en flytt till Kristianstad för studier och senare till Stockholm.
– Samtidigt måste du komma ut med jämna mellanrum under hela ditt liv, i princip alla nya sammanhang du hamnar i där människor hänvisar till din partner som din “kompis”. Ibland orkar man rätta dem men inte alltid, säger Fredrik.
Jag tror Skellefteå mår bra av en ökad inflyttning av nya människor från olika delar av världen.
Hur det är att leva som hbtqi-person i Skellefteå idag har säkert lika många svar som det finns människor. Givetvis finns det även i Skellefteå, precis som på alla andra ställen, människor som lever sitt liv med intoleransen som ledstjärna och som inte hymlar med det. Och i sanningens namn handlar det också om vilken del av hbtqi-communityt du tillhör. Idag kan de flesta leva med ett homo på arbetsplatsen. Att kollegan kommer ut som transsexuell kan vara svårare att hantera för många.
Men för oss tre är erfarenheten av att vara homosexuell i Skellefteå positiv. Och Tobias och jag, två inflyttare, är överens om att det finns en värme och vänlighet i Skellefteå som är svårslagen.
– Jag tycker att människor är så snälla och hjälpsamma i Skellefteå. Och det här med att Skellefteå kommun tryckt upp mössor med Pridefärgerna som var och varannan bär utan att det är något konstigt, det tycker jag är en så enkel grej som värmer så mycket, säger Tobias.
– Skellefteå växer och förändras snabbt och ännu är vi bara i början av det. Men jag tror Skellefteå mår bra av en ökad inflyttning av nya människor från olika delar av världen. Men det kräver också att vi gamla Skelleftebor är villiga att till viss del förändras, ta till oss nya intryck, säger Fredrik.
Mörkt världsläge
Det går inte att säga annat än att situationen för den minoritet vi tillhör är betydligt bättre här än på många andra ställen i världen. Bara någon eller ett par timmars flygresa härifrån inskränks våra bröders och systrars rättigheter.
Den ryska Duman klubbade 2022 igenom en lag som förbjuder icke traditionella sexuella relationer att visas i media och likställer homosexualitet med pedofili. I Polen har hbtqi-fria zoner inrättats och i Ungern stiftades 2021 en lag som i princip gör det olagligt att prata om homosexualitet eller transpersoner offentligt. I Italien erkänns inte samkönade relationer juridiskt och icke-biologiska föräldrar måste åberopa “särskilda rättigheter” för att få adoptera sina egna barn.
De nordiska länderna kan tyckas vara undantaget från ovanstående men även här finns krafter som vill något annat. Det senaste året har indignerade röster höjts mot sagoläsande dragqueens på svenska bibliotek och i Sölvesborg förbjöds Prideflaggan 2019, ett beslut som hävdes 2023 då kommunen fick ett nytt styre.
– Det pågår ett kulturkrig, det är min uppfattning, och vi ser en konservativ våg som sveper över världen. Min teori är att man lyfter de här frågorna för att dölja andra, viktigare. Och som vanligt är det de mest marginaliserade grupperna man ger sig på. Historien upprepar sig, säger Fredrik.
– Man skulle kunna strypa stödet till exempelvis Pridefestivaler med motiveringen att det är för dyrt men egentligen handlar det om något annat, det skickar små signaler som ändå vrider perspektiven åt fel håll, säger Tobias.
– Det står och väger just nu, både i Sverige och världen. Därför är det viktigare än någonsin att alla goda krafter går ihop, gemensamt markerar vikten av solidaritet och allas lika värde.
Existera okommenterad
Mörkret sänker sig över bostadsområdet där Fredrik och Tobias bor i sitt lika nybyggda som smakfullt inredda hus. I grannskapet börjar det röra på sig. Människor har börjat komma hem från jobbet med trötta barn i släptåg. Den för alla småbarnsföräldrar lika välkända som fruktansvärda hell hour, timmen mellan hemkomst och middag, har inletts. Men hos Fredrik och Tobias är det lugnt, mysigt och varmt.
– Det enda som skiljer oss från andra, förutom att vi är två män som bor här, är att vi kan vara lite steget före när det gäller saker som skottning och trädgårdsarbete eftersom vi inte har barn. Annars är vi som vilken familj som helst, säger Tobias och skrattar.
– Jag skulle säga att en viktig temperaturmätare på hur långt vi kommit är när vi får existera okommenterade. Som när Megafonen gjorde ett reportage om vårt hus. Då var det huset som var i fokus, vi råkade bara bo i det, säger Fredrik.
Jag skulle säga att en viktig temperaturmätare på hur långt vi kommit är när vi får existera okommenterade.
Precis som Fredrik och Tobias lever jag i en heteronormativ kontext. Under mitt liv har jag tänkt skamligt lite på hbtqi-samhällets historia som ju faktiskt också är min. Alla år av tystnad, smygande och sorg, av straff, fördomar och hat. Och åren av kamp som lett till att jag kan leva det liv jag lever idag. Med åren har jag insett att det är min förbannade plikt att inte glömma det. Inte glömma dem som gick före. För historielöshet är farligt och går hand i hand med tron på att rättigheter är något givet som inte kan förändras.
Kulturell utveckling
Jag funderar också på hur jag i mina yngre dagar kunde yttra mig fördomsfullt om den tid då primärt homosexuella mäns enda sätt att få sex och kärlek var att mötas anonymt i parker. Och om bastuklubbarna och badhusen som var viktiga mötesplatser. Vem är jag att ha synpunkter på det? Vad hade jag själv gjort i samma situation? Och är det egentligen någon skillnad mellan dessa mötesplatser och de snabba hook ups som alltid skett inom heterovärlden, men i en kontext som godkänts av samhället?
– Man kan prata om en kulturell utveckling. Från möten i parker till sajterna Qruiser och Sylvester under det tidiga 2000-talet och vidare till Tinder och Grindr, säger Tobias.
– Jag tror vi måste gå tillbaka till att inte döma andra. Så länge man inte gör sig själv eller någon annan illa måste man få leva som man vill. Att inte ha ett öppet och tolerant samhälle skapar bara ännu mer psykisk ohälsa och problem för alla, säger Fredrik.
Den sista kaffeskvätten har sedan länge kallnat i koppen, som det ofta blir när man är upptagen av intressanta samtal. Precis innan jag ska gå berättar resefantasterna Tobias och Fredrik att de ska åka till Gardasjön på sportlovet. Två andra resmål de ofta återvänder till är Gran Canaria och Sitges i Spanien.
– Att vara i Sitges är som att befinna sig i en Prideparad. God mat, trevliga människor och bögar överallt, säger Tobias.
Själv fortsätter jag att leta efter Shakebao, den kvinnostad som enligt legenden sägs ligga i de norrbottniska skogarna och lär utgöras av cirka 25 000 kvinnor, mestadels lesbiska skogshuggare. Vet du något om detta, kontakta mig!
