Sorlet från lunchgästernas röster ligger som en ljudmatta på kulturhusets bottenvåning. Bestick klirrar mot tallrikar när Johanna kommer in genom entrén till den stora träbyggnaden. Hon går med snabba kliv och hälsar med ett brett leende på läpparna.
Det är fart och fläkt runt Johanna. Hon säger att hon får kickar av att jobba hårt och utmana sig själv.
– Det är mest i jobbet jag får utlopp för det, jag kan inte freestyla allt för mycket eftersom jag har min familj här. Annars skulle jag säkert åka iväg tre år till Afrika eller något sånt.
Idag har Johanna en tillvaro som är stabil; hon är chef på ett företag, gift sedan många år och mamma till två barn. Hon är social, nyfiken och när hon pratar gör hon det med inlevelse.
Många, men långt ifrån alla, vet om att hon under många år i sin ungdom hade ett drogberoende. Hon håller det inte hemligt, men det är heller inget hon går runt och skyltar med.
Kände sig som en utomjording
Johanna heter egentligen något annat, men av hänsyn till sin familj har hon valt att inte ställa upp med sitt riktiga namn – det finns starka fördomar kopplade till droger och missbruk.
– Jag tycker att människor ska ha frihet att berätta sina historier utan att bli dömda, för det känns så jävla gammeldags. Inte något ont som inte har något gott med sig, det är faktiskt sant.
Det är ingen som väljer att hamna i ett missbruk, det är något som råkar hända, säger Johanna bestämt.
– Jag tror att beroende i det stora hela handlar om tomrum. Tomrum i form av något man inte kan sätta fingret på, säger hon och fortsätter:
– Det är så mycket skuld och skam. Folk säger att man bara ska skärpa sig och sluta, men det är inte så bara. Man har känslomässiga problem som man inte kan, eller har blivit lärd att hantera. Det känns som att drogerna blir den enda ventilen man har för att känna lugn, balans eller ro.
För Johanna var det där tomrummet något som hon burit med sig sedan hon var liten. Hon adopterades till Skellefteå när hon var sex veckor gammal.
Varför just mig?
Även om hon hamnade i världens bästa familj, och hade alla förutsättningar till en stabil barndom, så är adoptionen boven i det drama som kom att utspela sig under hennes tonår.
– Det har alltid varit svinjobbigt för mig, jag har känt mig som en utomjording i hela mitt liv.
Hon visste inte vem hon var, och kände en enorm längtan efter att hitta sig själv. Samtidigt brottades hon med svåra tankar kring att ha blivit bortvald av sina biologiska föräldrar.
– Den funderingen genomsyrar hela min tonårsperiod. De hade två barn, men de adopterade bort mig. Varför just mig? Nånting är ju fel.
Ensamhet
Hon växte upp med en familj, syskon, vänner och ett sammanhang. Hon spelade fotboll, och var bra på det. Men hon kände sig ensam var hon än befann sig.
– Jag hade alla förutsättningar att välja någonting bra, men det var inte den personen jag kände mig riktigt hemma i. Då tänkte jag att om jag ändå inte lyckas med någonting jag tar mig för, så varför inte gå all in på att vara sämst? Jag blev bäst på att vara sämst.
När Johanna bestämmer sig för någonting, då blir det så. Det är en egenskap som hon är tacksam för, men under tonåren tog den fel riktning.
– Hade jag bestämt mig för att bli elitfotbollsspelare så hade jag blivit det, om jag bara hade lagt korten rätt, säger hon och tar en klunk av sin caffè latte.
Fastnade
Hon var tretton år gammal när hon testade droger för första gången, tillsammans men en grupp andra “vilsna själar”. Idag kan hon se att hon fastnade redan då.
Drogerna blev hennes ångestmedicin. Hon kände sig lugn och avslappnad på ett sätt som hon aldrig tidigare hade gjort, och jakten på den känslan drev henne att fortsätta ta droger.
– Jag fick vila. Jag kände mig nöjd och jag behövde inte vara i kontakt med mina känslor. För de allra flesta handlar det om det, man har inte verktyg att förmedla eller känna känslor.
Jag fick en chock och vaknade upp lite
Hon brukade droger under högstadiet och fortsatte under gymnasiet. Under åren blev hennes missbruk mer och mer destruktivt, och halvvägs genom gymnasiet föll allting samman.
– Det gick åt helvete. Till slut fick jag välja mellan livet, med allt det fantastiska och jobbigt känslomässiga som det innebär, eller rakt ner i graven. För det är ju där det slutar annars.
När hon var arton valde hon till slut att bli kvitt sitt drogberoende och ta in på ett behandlingshem. Hennes syster hade just berättat att hon var gravid, och Johanna som alltid varit barnkär ville axla rollen som moster.
– Jag fick en chock och vaknade upp lite. Det gav mig hopp också, att jag faktiskt kan det, jag är inte bara skit. Det finns någon som vill ha mig i sitt liv.
Behandlingshemmet
Solen skiner in genom de stora fönsterrutorna medan Johanna berättar om tiden på behandlingshemmet, en gård på Hudiksvalls landsbygd. Där skulle Johanna och de andra tjejerna slakta grisar, laga palt och alltid kliva upp och bädda sängen klockan sju på morgonen.
Hon skrattar åt minnet, och kallar behandlingen för gammeldags. Det hon fick med sig var det känslomässiga stödet från andra i gruppen – och ett ordentligt jävlarannamma.
– Det har jag nog alltid haft, men jag kände verkligen att nu ska de här jävlarna få se att jag klarar mig utan den här skiten. Jag behöver inte kunna slakta en gris eller stryka en skjorta för att klara mig drogfri.
Hon lämnade behandlingshemmet redan efter tre månader, fast besluten om att hon inte behövde följa socialtjänstens planer om ett år i utslussningslägenhet och ytterligare ett år i eget boende. Hon ville hem, och hade ordnat med kurser på komvux för att läsa upp sina gymnasiebetyg.
– Plugga tyckte jag faktiskt var jävligt roligt, när jag fick välja själv. Mitt självförtroende växte när jag kände att “jag kan ju, jag är inte dum i huvudet”.
Tillbaka i stan
Hon studerade, jobbade som vikarie och åkte på resor. Det blev extra viktigt att hålla sig sysselsatt eftersom hennes förflutna gjorde sig påmint så fort hon kom hem till Skellefteå.
– Det går som en löpeld genom stan att man är tillbaka, säger Johanna som direkt blev kontaktad av personer som ville sälja droger eller bjuda med henne på olika fester.
När telefonen plingade till kunde det stå: “Minns du inte hur roligt vi hade? Det skulle vi ha gjort om”.
– Det är livsfarligt att få den meningen kastad på sig. Allt annat än där man befinner sig när man har kommit tillbaka till en stad som har förstört en är ju lockande. Jag fick sådana meddelanden tusen gånger. Kommer du inte ihåg hur roligt vi hade? Jo, vet du det gör jag, det var så jävla roligt jämfört med det här.
”Inget livsval”
Det har gått runt tjugo år, och Johanna har hållit sig drogfri. Ett vanligt missförstånd som hon ofta har stött på är idén om att ett drogbruk skulle vara för alltid.
– Det är ju inget livsval. Det går att ta sig ur det och man kan få ett jävligt bra liv. Du kan göra vad du vill, du kan bli vad du vill. Du har inte ett försök på dig, du har 100 försök på dig.
Hade du förmågan att tänka så medan du var i ditt missbruk?
– Nej, jag trodde det var kört för mig. Det var jobbigt att gå genom stan, jag hade loskor på ryggen i så många år efteråt, det är inte roligt. Nu står jag på en helt annan sida av det, och mitt liv har bara blivit bättre och bättre. Jag skulle inte vara utan de åren heller, för det har lärt mig extremt mycket om människor, mig själv och om vad som är viktigt och inte.
Det är väldigt tyst kring drogberoende och det är synd, säger Johanna med en suck.
– Många människor är rädda. Den där “en gång knarkare alltid knarkare”, den är jobbig för det gör att folk väljer att inte prata om det.
– Att jag sitter här och pratar med dig om det som var några år av mitt liv, där jag gjorde felaktiga val, det är nästan tabu. För då blir det att jag outar mig själv som en knarkare. Fast jag inte är det, idag är jag allt annat än det.
Bra stöd
Hon tycker att beroendevården i Skellefteå är fantastisk, och är tacksam för allt stöd som hon fått genom åren. Från tiden när hon gick på gymnasiet och kunde korsa gatan till öppenvårdens mottagning för att få vila eller prata en stund, till socialsekreterarna som några år senare kontaktade henne med förfrågan om att bli stödperson åt en tonårstjej från Piteå.
Det enda som hon kunde sakna för personer som brottas med beroende är fler självhjälpsgrupper, som hon tror är ett bra sätt för personer att fundera kring sitt beroende eller missbruk.
– Jag tror det mesta löser sig med andra människor som vill lyssna på en, och tar en på allvar, säger Johanna.
