Dörren in till Rådgivningen Oden ger ifrån sig ett gnisslande läte. I entrén står en rad med stolar, och på väggen sitter broschyrer för stödlinjer som riktar sig till personer med beroenden av olika slag.
Ovanför stolarna hänger också inramade bilder på de fem socionomerna som arbetar på samtalsmottagningen. En tavelram är tom, men det betyder inte att det saknas personal. Just nu finns det tid för alla som söker sig hit.
– Om man ringer eller mailar oss får man svar inom en dag, och sedan får man komma på ett samtal inom två veckor ungefär, säger Isa Paldanius.
Drömjobb
Isa har jobbat på Oden i över fem år, och säger att hon drömde om att jobba här långt innan det ens fanns en ledig tjänst att söka. Hon trivs bra, framför allt tycker hon om att träffa klienterna.
– Alla kan ha bekymmer, men man är så mycket mer än sina problem.
Vi går upp för den överdimensionerade gamla trappan, som målats rosa någon gång under åttiotalet, och sätter oss i ett av kontoren. Här inne har otaliga personer suttit och samtalat genom åren.
I femton år har Roger Marklund jobbat på Oden, även han tycker om att arbeta med personer som har beroendeproblematik och deras anhöriga. Han berättar att mottagningen brukar ha runt 400 besökare per år. Av dem är ungefär hälften anhöriga till personer med beroende.
– När vi hade ett rekordår så låg vi på runt 450 klienter, och då var det främst antalet anhöriga som hade ökat.
Egna styrkor
Genom ett så kallat lösningsfokuserat förhållningssätt hjälper personalen sina klienter att nå sina mål, oavsett om det handlar om beroende av alkohol, droger, spel, sex eller porr.
– Vi samtalar och tar reda på vad personen har för målsättningar och hur den vill att livet ska bli när problemet är löst, säger Roger.
– Alla som kommer hit har egna styrkor och förmågor, och då försöker vi stötta och hjälpa dem att se de styrkorna, fyller Isa i.
När konsekvenserna blir stora
Vissa söker hjälp tidigt, andra lever ett helt liv utan att söka hjälp. Vad som får någon att söka hjälp eller inte är svårt att säga, men ofta hör personer av sig när konsekvenserna av deras missbruk blivit för stora.
– Vissa har hört av sig efter en rattfylla, andra har kanske blivit upptäckta när de varit påverkade på jobbet. När det händer något utöver det vanliga är man mer benägen att söka hjälp. Därför är det extra viktigt att den som är anhörig inte hjälper till att sudda ut de negativa konsekvenserna, säger Roger.
Medberoende är fullständigt naturligt
Både Roger och Isa skruvar lite på sig när de får frågan om vad begreppet medberoende innebär. Ordet har tagit sig in i det svenska språket i brist på ett annat, bättre ord, menar de. Det har en negativ klang och är missvisande – egentligen är alla medberoende till de vi bryr oss om.
– Jag skulle säga att medberoende är fullständigt naturligt och det går inte att värja sig från. Om min fru skulle bryta benet skulle jag skjutsa henne, det är inget konstigt med det. Vi ställer upp för varandra, säger Roger och förklarar att de hellre kallar det att “vara anhörig”.
Anhöriga
Den som är anhörig till någon med ett beroende eller missbruk kan också få stöd hos Oden, och det är minst lika viktigt. Ofta upplever den anhöriga liknande konsekvenser som den som har missbruket.
– Man kan få sömnproblem, stress, man kanske slutar träna eller slarvar med maten. Man tappar bort sitt eget liv. Det gäller att hitta sätt att inte bränna ut sig själv, säger Isa.
Du kan aldrig ha kontroll över en annan person
Många missbruk smyger sig på, och den som är anhörig börjar göra anpassningar, ofta utan att tänka på det eller ens förstå att det finns ett missbruk med i bilden.
Det kan handla om att ständigt hålla koll på den andra personen, ringa ofta eller söka igenom personens hem efter saker som alkohol eller droger.
– Kontrollen dämpar oron för stunden, men du kan aldrig ha kontroll över en annan person, säger Isa och fortsätter:
– Många gör vad de tror är rätt, och det går inte att säga att någon gör fel. Men det får konsekvenser. Ofta eskalerar missbruket och till slut är den anhöriga lika upptagen av personen med missbruket, som den med missbruket är av sin drog.
Dela bördan
Den som är anhörig lever inte sällan i ständig beredskap, och livet anpassas efter den andra personens missbruk.
Ett exempel kan vara att om den anhöriga får frågan om vad den ska göra till helgen, så kan den inte svara. Det är den andra personens missbruk som kommer avgöra hur helgen spenderas.
– Man lever inte livet, man bara reagerar på annat och det är väldigt tufft. Särskilt för föräldrar, för de ger verkligen inte upp, säger Roger.
Det är många föräldrar som tror att de är ensamma om att ha ett vuxet barn med ett missbruk, och ser samtidigt på alla andra familjer som lyckade och perfekta. Därför är det viktigt att få chansen att dela med sig av bördan på så kallade anhörigkurser, förklarar Isa.
– Där behöver man inte förklara allting, alla förstår utan att tycka synd om en. Vi kallar det för kurs eftersom man får lära sig om hur beroende fungerar och vad jag som anhörig behöver göra för att få en bra livskvalitet.
Sätta gränser
Det kan handla om små steg till en början när den som är anhörig ska återta sitt liv. Det är lätt att göra för mycket för att hjälpa den som har bekymmer, och därför är det viktigt att sätta gränser.
– Du kanske kan stänga av din telefon på natten, eller bestämma att fredagar är heliga för då ska jag vara i stallet. Att backa är också att göra något, för då måste den andra personen faktiskt steppa upp. För många är det ett nytt sätt att bemöta det på, säger Isa.
– Det är sällan antingen eller, att antingen ska jag hjälpa till med allt eller aldrig hjälpa till med något. Jag tror på en gyllene medelväg där du kan finnas för den andra personen utan att förstöra ditt eget liv på kuppen, säger Roger.
Han använder sig gärna av en välkänd liknelse.
– På flyget säger de alltid att du ska sätta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper nästa person, och det är lite samma sak här. Om du har vigt ditt liv till att aldrig tänka på dig själv först blir du till slut utbränd. Då är det svårt att alls vara till hjälp.
Lögnerna brukar öka i takt med beroendet
Det är bra om den anhöriga kan vara tydlig med vad den tycker är okej och inte, säger Isa.
– Säg att jag vill mer än gärna ha den nyktra personen i mitt liv, men den fulla eller påtända personen vill jag inte träffa. Jag vill prata med dig, inte med alkoholen.
Om man misstänker att en person i ens närhet har ett problem med exempelvis alkohol eller droger är det bra att säga det man ser.
– Säg “jag ser att du är full” och förklara att du är orolig, istället för att fråga om personen har druckit. Lögnerna brukar öka i takt med beroendet och därför är det bättre att inte fråga, säger Roger.
– Det kan bli en aha-upplevelse för den personen, som kanske trodde att ingen märkt något, säger Isa.
I slutändan finns det ändå inga garantier för att saker som en anhörig säger eller gör får någon inverkan på den andra personens missbruk.
– Men att spräcka den bubblan och avslöja hemligheten är ofta välgörande, säger Roger.
Inte för sent
En del anhöriga väntar, precis som personer som har ett beroende, länge med att söka stöd. Isa och Roger har förståelse för att det kan vara svårt att ta första steget, men deras dörrar är alltid öppna för den som behöver hjälp.
– Det är aldrig för sent att söka hjälp, och inte för tidigt heller, säger Isa Paldanius.
