Arbetsdagen kan ha känts lång. Det kan finnas saker som måste göras hemma och de kanske redan har ställt upp fyra gånger den här veckan, men det stoppar dem inte.
– Man vill engagera sig för barnen och ge dem en bra möjlighet. Det känns ganska naturligt att ge tillbaka det som man själv har fått som barn, säger Daniel Larsson.
Solen skiner över Sportfältet i Kåge och Daniel är där tillsammans med Ida Lundgren, Tina Johansson och flera andra ideella ledare. Alla säger samma sak. Visst kan engagemanget innebära en uppoffring ibland, men de får också någonting tillbaka.
Det är den här känslan man får.
– Alla dagar är det inte lika roligt, men det uppvägs ändå. Det är den här känslan man får när man kommer på träningen och tjejerna säger ”nu kör vi”, berättar Tina.
– Man vill också vara lite av ett föredöme om man kan. Är man bara där ibland så kanske barnen känner att de också bara behöver vara där ibland, säger Daniel.
Vanlig föreställning felaktig
”Det är inte lika många som engagerar sig ideellt i dag”. Lars Lindgren, kanslichef vid Västerbottens FF, berättar att det är vanligt att folk säger så – men det stämmer inte.
– Det är ännu fler i dag. Härom dagen spelades 282 matcher i länet, då förstår man hur mycket ideellt arbete som görs. De gör ett helt fantastiskt arbete, säger han.
De gör ett helt fantastiskt arbete.
– Det är roligt att det också är så många kvinnor som engagerar sig i ungdomslagen nu. Inte i seniorlagen ännu tyvärr, men det kanske kommer, fortsätter Lars.
Inte fler kvinnor överallt
Under Kågedalens AIF:s paraply spelas fotboll, hockey och innebandy. Tina och Ida håller med om att fler engagerar sig ideellt nu jämfört med förr, inte minst kvinnor.
– Det är stor skillnad faktiskt, när jag började var det många pappor. Ibland på bortamatcher går de också fram till min kollega Tony fastän det är jag som tränar laget, men jag tycker att det har börjat hända saker. Det är jättekul, säger Tina.
Det funkar bäst när det är blandat.
– Vi ser samma sak i styrelsen och det är bra. Jag tycker att det behövs både och. Det är likadant på skolor och arbetsplatser, det funkar bäst när det är blandat, säger Ida.
En utmaning är att trenden inte är lika stark överallt i föreningen.
– I hockeyn är det svårt. Jag tror att det beror på att så få tjejer har spelat hockey tidigare. Man pratar mycket om manskulturer och där är hockeylag ett exempel. Om det inte kommer in fler kvinnor tror jag inte att det kommer att förändras, säger Tina.
– Men nu börjar det komma, så man kanske börjar se förändringen om några år.
Behöver inte spelarbakgrund
En annan utmaning är att behålla eldsjälarna. Lennart Enmark, kanslichef vid KAIF, berättar att få engagerar sig när de inte längre har barn som spelar för föreningen.
Det visste jag inte vad det var.
– Föräldrarna brukar sluta när barnen är 13-14 år. Ofta känner de att de har varit med och bidragit nog pass länge. Egentid verkar också vara viktigt för föräldrar i dag, det visste jag inte vad det var när jag engagerade mig ideellt, säger han skämtsamt.
Ida, Daniel och Tina vill att ännu fler ska upptäcka tjusningen med det hela. På föräldramöten försöker de locka andra att engagera sig, men det är inte alltid så enkelt. Det är särskilt svårt med personer som inte själva har spelat tidigare.
Man kan hjälpa till ändå
– De är inte de första som räcker upp handen. En del säger ”men jag kan ingenting”, och då säger vi att man kan hjälpa till ändå. Det behövs alltid någon som sitter på sidan. Man kan vara lagledare eller bara komma och peppa barnen, säger Tina.
– När man börjar blir det lättare att se allt som det här ger, säger Daniel i solgasset.
