KRÖNIKA Cecilia om vintersim: ”Fascinerande varför vissa människor går igång på ”extremsporter” medan det för andra är helt otänkbart”.
***
Vad har en deltagare i Skandinaviska mästerskapet i vintersim gemensamt med Johnny Knoxville i Jackass? Möjligen inte värst mycket – eller också allt. För att friska upp ert minne så var Jackass en reality-serie som sändes i början av 2000. Bland annat utförde Knoxville och Bam Margera en massa idiotiska och farliga stunts och experiment – i princip gick alla ut på att de blev skadade på ett eller annat sätt. I ett typiskt inslag sitter de på vippgungor i en inhägnad och försöker komma undan en galen tjur som gör allt för att stånga dem till marken. Visst är det väl lite same same but different att simma i en isvak i Skellefteälven när det är -25 i luften och närmare nollgradigt i vattnet?
Båda bör i alla fall klassas som extrema aktiviteter och parallellen till fallskärmshoppning, bergsklättring eller offpiståkning i livsfarliga miljöer är inte så svår att dra.
Det är fascinerande varför vissa människor går igång på ”extremsporter” medan det för andra är helt otänkbart.
Själv gillar jag korta dopp i kallt vatten men har aldrig, vad jag kan komma ihåg, medvetet utsatt mig för fara. Däremot har jag vänner och bekanta som gjort det. En bröt båda lårbenen i ett exceptionellt hopp med skoter. En annan hoppade över tre lastbilar med snowboard och fick två bäckenbrott, en punkterad lunga och blödande lever. En tredje saknar korsband i knäna och har haft över 30 frakturer i kroppen på grund av farliga utmaningar på motorcykel.
Alla dessa är definitivt kicksökeri. Men finns det något genetiskt som gör att vissa kan gå så långt att de riskerar livet för att klara ett trick med skidor eller fridyka 100 meter utan syrgas? Till viss del verkar det så. Studier om ångest har nämligen visat att extremsportare generellt sett är mindre oroliga än gemene man*. Och har man väl tagit första steget kan det lätt bli ett beroende för det är samma bakomliggande mekanismer i kicksökeriet som vid ett drogberoende**. Dopaminet, ”hjärnans glädjemolekyl”, spelar en huvudroll. När faran (vintersim, vippgungning med jagande tjur eller fallskärmshopp) är över ökar halterna av dopamin och därmed upplevelsen av vällust – det vill man självklart känna om och om och om igen.
Men att söka faror, är det också ett resultat av det bomullsinpackade moderna samhället vi lever i? Våra fysiologiska behov är uppfyllda. Vi känner säkerhet, trygghet, gemenskap med och uppskattning från andra. Tittar vi på Maslows behovstrappa står många i vårt land på det femte och sista steget som innebär att man ska förverkliga sig själv – att utnyttja alla sina resurser och potentialer. Är det helt enkelt så att vissa hoppar från det högsta steget och riskerar både brutna ben, hjärnskakning eller kanske till och med livet?
För att känna att man lever måste man vara nära att dö. Är det så enkelt?
Lycka till alla ni som ställer upp i vintersimmet den 17 februari. Själv gillar jag kalla dopp – men att simma långa sträckor? Nej! Jag är avundsjuk på resultatet: kicken!
* D.W. Robinson, forskare på University of Victoria, Kanada.
** Susan Sundback docent i sociologi på Åbo Akademi.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
