KRÖNIKA Cecilia Edström om att använda förstoringsglaset hemmavid istället för att blicka mot horisonten: ”Det finns så mycket bra här”
***
Varför Medelhavet när man kan doppa kroppen i Bottenviken vid Storsnäckhamn? Varför Åre när cyklingen på Vitberget är så fin? Varför Umeå och Bettnessand när det går att lira beachvolleyboll på Danielsten havsbad vid Bureå? Varför sukta efter att dricka folköl på Skinnarviksberget i Stockholm när man har Falkträskberget i midnattssol med öppen eld och pinnbröd?
Varför inte använda förstoringsglaset hemmavid istället för att blicka mot horisonten?
Jag lämnade norra Sverige och bor numera i Stockholm. För varje år i söder upptäcker jag fler och fler fantastiska saker hemmavid. Distansen får en att zooma ut och uppskatta saker man tidigare inte ens lagt märke till.
Nu när det är sommar och semester vill många åka iväg, gärna så långt bort det går. Men varför inte bara stanna? Själv jobbar jag i Stockholm men låtsas för en stund att det förbyttes mot ledighet i norr.
Då hade jag köpt en hängmatta, letat igen två härliga träd på en ödslig plats, smort in mig med myggmedel och läst ”Maken” av Gun-Britt Sundström. Gungat lite lätt, kanske tagit en tupplur och lyssnat på tystnaden. Ingen press. Ingen stress. Blir det bara tre sidor så blir det bara tre sidor. Ingen målsättning.
Då hade jag gjort en utflykt till Grodkällan på Slengmyren vid Lomträsk. En källa med rent och klart turkost vatten. Ett naturens konstverk när det kokar från botten. Sovsäck och liggunderlag i ryggsäcken för att kunna spendera natten i den intilliggande bakvalen. Stekt sparris och halloumi med jordgubbar till frukost.
På vägen tillbaka hade jag bestigit Vithatten och blickat ut över de Norr-, Västerbottniska och Lappländska skogarna. Läns- och landskapsgränserna går nämligen på toppen. Väl uppe hade jag sprättat veteölen Vithatten från Westerbottens bryggeri och haft Karl-Jonas Gustafsson från Hornsträsk i medvetandet. Det var han som kom hem efter en skogsavverkning och hittade frun Sara Lovis Andersdotter och ett nyfött barn döda. Året var 1874 och händelsen gav senare liv åt spökhistorier om stugan på berget.
Då hade jag vandrat Åbyälvsleden. Tagit med fiskespöet och stannat till för att kasta ett eller annat kast, mest troligt utan att få något på kroken. Det är min vanliga otur. Men det gör inget.
Då hade jag tagit en fika i Raggsjöliden – Torgny Lindgrens litterära landskap.
Då hade jag startat bilen en sen sommarkväll och kört planlöst på små asfalt- och grusvägar. Förbi Myckle och Medle, Gamla Famlark, Ragvaldsträsk, Hjoggböle och kanske hela vägen till Burträsk. Vem vet, det kanske blir det bestående minnet från sommaren 2017 i Skellefteå.
Till sist hade jag kollat in utställningen Norrland på Skellefteå konsthall. En utställning med syftet att lyfta Norrland. För Norrland måste lyftas. Det finns så mycket bra här.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 6-7 2017:
