***
Att hålla på ett lag i sport är ett långt och evigt lidande, men med korta stunder av njutning. Så är det i alla fall för mig. Så länge som jag har levt och så länge jag kan minnas har jag hållit på Liverpool FC i fotboll. Det har gått i arv från min morfar och när jag var bara några år gammal så insåg jag och min äldsta vän Johan att Liverpool var laget för oss.
Det var då tidigt 90-tal och redan då så visste jag inte hur det kändes att få se mitt lag fira ett guld. Jag har nu passerat 30-sträcket och jag vet ännu inte hur det känns att vinna ligan. Varje säsong är densamma. Säsongen inleds med ett fulltankat förhoppningskonto som snabbt riskerar att dräneras vid minsta misstag. Med åren har jag gjort mig van vid den senare känslan.
Men när det är vår är det mycket som ska avgöras. Hockeyslutspelet är igång på allvar, kvalspelet till SHL är igång och upploppet ska göras i alla de stora fotbollsligorna runtom i Europa. Alla sitter vi där med mängder av förhoppningar, uträknade kalkyler i hur vårt lag ska lyckas och med en stor risk till en enorm besvikelse. Det låter vansinnigt, för vi har valt det själva. Men meningen med idrott är att den ska kännas, den ska påverka vår vardag och vårt humör. Idrott ska vara ytterligheter, det ska vara lidande och euforisk glädje – och den tiden är vi inne i nu – när det ska bestämmas hur allt ska summeras.
Många i Skellefteå följer hockeyslutspelet med dessa förhoppningar, på andra orter i Sverige är städer mitt uppe i ett kval som både kan förändra klubbens existens, vardag och många människors jobb såväl som en hel kommuns ekonomi.
I somras kunde vi se hur idrott leder till en masspsykos i samhället. Jag tror inte att jag känner någon människa som inte följde åtminstone någon av Sveriges VM-matcher i fotboll förra sommaren och när hela Sverige går man ur huse så märker man på varenda litet torg i vårt avlånga land att sport har möjligheten att förtrolla oss – men också att förbrödra.
Om du ställer dig upp och skriker ut din glädje och impulsivt kramar en främmande människa mitt i vardagen skulle många nog kalla dig knäpp. Men gör du det när det är kollektiv glädje kring en idrottslig insats är det normalt. Den tiden är vi inne i nu, idrottssäsonger ska summeras och det som står på spel är tårar av glädje eller tårar av sorg. Det är en extremt häftig tid. Konsekvenserna kan bli enorma, människor kan bli av med jobbet, spelare kan bli syndabockar – eller hjältar – och vi som ser på kan kastas mellan hopp och förtvivlan.
Våren – och konsekvensernas tid – är här.
Lars Lindberg
Idrottstokig sportkommentator med rötterna i Myckle.