KRÖNIKA Cecilia Edström om terror, rädslor och julen: ”Hur ska vi kunna vinna över de som inte ens ser döden som ett nederlag, utan tvärtom, som en seger?”
***
Bli inte rädd för då har de vunnit!
Efter terrordåd och -hot ligger orden som ett mantra över både stad och landsbygd. För det är just vad de vill – att vi ska känna rädsla. Att vi ska stanna inne istället för att gå på en landskamp i fotboll eller en fet konsert. Att vi misstänkliggör vår granne på tunnelbanan, hockeymatchen eller torget. Vad är syftet med att hen befinner sig här just idag, egentligen?
Vare sig vi vill eller inte så sprider sig en osäkerhet. Mänskligt. Terrorn känns övermäktig. Hur ska vi kunna vinna över de som inte ens ser döden som ett nederlag, utan tvärtom, som en seger?
De vill att vi ska anta saker om människor vi inte personligen har en relation till. De vill att vi ska hata. De vill att vi ska hålla oss borta från gatorna. De vill att vi ska vika ner oss. För det är då de kan ta mark.
Så helt plötsligt. Julen är här. Och den känns egentligen bara som en obetydlig parentes. Mitt i detta känslomässiga kaos ska vi fira. Precis som om någon ens är sugen. Men omvärdera.
Jag är inte troende men har i hela mitt liv firat Jesu födelse. Varför? För att det känns tryggt. ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” är inte en religiös tradition men starkt sammankopplad med julen och har sänts i Sveriges television sedan 1960.
I trettio år har jag alltså varje julafton klockan tre på eftermiddagen bänkat mig framför tv:n för att lika många gånger bli orimligt irriterad på Långben och hans oförmåga att fatta att den där jäkla husvagnen släppt från bilens kula.Varför? Det är samma gamla Baloo och mormors hemmagjorda gravlaxsås smakar exakt lika. ”Gläns över sjö och strand” har en månad varje år gått på repeat. Varför? För det är trygghet.
Och visst är det intressant att det är i ett av världens mest sekulariserade länder som vi finner trygghet och lugn i religiösa högtider. När världen känns osäker och skakig. När människor mister sina liv. Det är då vi går till kyrkan, moskén och synagogan för att tända ett ljus eller be för våra medmänniskor. Det är då julen eller ramadan, en tid för givmildhet och förlåtelse, betyder som mest. Vi vill vara bland de vi älskar och de som älskar oss.
Det är ren överlevnadsinstinkt att vända sig till gamla traditioner när omvärlden är oförutsägbar och förändras i en snabbare takt än vi hinner byta underkläder. Och nu refererar jag av förklarliga skäl mest till kristendomen, men andra religioner och dess högtider är självklart lika viktiga.
Värme, kärlek, närhet, givmildhet. Det julen står för är precis vad terrororganisationerna försöker spränga i luften. Men det är där vi nu kan hitta ett andningshål. Finna näring till att stå upp. Starka. Det är nu vi ska ösa kärlek över varandra och komma ut på andra sidan starkare och modigare än någonsin.
God jul!
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist. Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 10 2015:
