Under sommaren har Stationshuset i Skellefteå legat ute till försäljning. Eftersom det inte kan integreras i det planerade resecentrum som ska uppföras på platsen, hade Skellefteå kommun hoppats att någon skulle vilja ge den gamla byggnaden en ny chans på en ny plats. Men i början av oktober stod det klart att ingen nappat på erbjudandet och under 2027 planerar kommunen att inleda rivningsarbetet.
På väggarna i den planerade gångtunneln mellan Skellefteå sjukhus och resecentrum skulle man kunna skapa en tidsaxel över både sjukhus- och stationsområdet.
Om man tittar på gamla bilder från tiden då Stationshuset var nytt är det svårt att inte tycka att årens alla make overs fått det att tappa bra mycket av sin naturliga charm. Men då får man komma ihåg vilken stor händelse det var när huset byggdes och genom sin tillblivelse knöt världen närmare Skellefteå och samtidigt förändrade stadsbilden i stan.
– Det var världens grej att få järnvägen hit till Skellefteå. Tidigare hade allt varit planerat utifrån det dåvarande Stadshuset i centrum. Men när järnvägen kom och Stationshuset byggdes förändrades mycket. Det som tidigare varit Västra Trädgårdgatan bytte namn till Stationsgatan och man genomförde ett stort schaktningsarbete för att stationen skulle ligga högt och liksom blicka ut över centrum, säger Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie på Skellefteå museum.
Stationshuset i Skellefteå byggdes 1912 och ritades av Folke Zettervall som var chefsarkitekt vid Statens Järnvägars arkitektkontor mellan 1895 och 1930. Under den tiden hann han rita stationshus runt om i Sverige – från Kiruna i norr till Hässleholm i söder. Utöver det hann han också rita bland annat ett apotek, en kyrka, ett läroverk och Lettlands ambassad på Odengatan i Stockholm.
– Zetterlund hade en utpräglad nationalromantisk stil som gör att man kan urskilja hans verk. Stationshusen i Jörn och Vännäs är välbevarade och där kan man verkligen se den här stilen tydligt, säger Pernilla Lindström.
Stationshuset i Skellefteå fick dock inte bära den nationalromantiska kostymen särskilt länge. Redan på 1920-talet fick den röda träfasaden stryka på foten för en putsad fasad – troligen för att någon modernt sinnad beslutsfattare ville ge den ett mer sofistikerat uttryck.
– Redan 1845 när Skellefteå fick sina stadsprivilegier ville man bygga husen av sten. Men eftersom det var ganska svårt att få tag på den varan häruppe fick det bli träfasader där panelen sattes på tvären för att mer likna sten. Lite senare kom man på att man kunde få ett ännu mer stenliknande utseende genom att putsa fasaderna, säger Pernilla Lindström.
Antagligen var det av den här anledningen som Stationshuset efter bara ett tiotal år fick en putsad fasad som effektivt dolde den röda och med dåtidens blick, kanske lite lantliga träfasaden. Efter en brand 1966 restaurerades huset och putsades upp igen till det utseende som det har idag. Även interiören har förändrats under årens lopp och de ursprungliga materialen i stor utsträckning bytts ut mot material som plastmattor och vävtapeter.
– När det gjordes fanns inte samma skydd för interiörer som det gör idag. Därför är väldigt mycket utbytt och ersatt av billiga material, säger Pernilla Lindström.
Man genomförde ett stort schaktningsarbete för att stationen skulle ligga högt och liksom blicka ut över centrum.
Som byggnadsantikvarie tycker hon givetvis att rivningen av Stationshuset är en förlust av en kulturhistorisk miljö. Men samtidigt påpekar hon att varje generation skapar nya kulturmiljöer, gör sina egna tillägg. Hon hoppas dock att byggnaden dokumenteras innan den rivs och att minnet av den ska förvaltas för framtiden.
– På väggarna i den planerade gångtunneln mellan Skellefteå sjukhus och resecentrum skulle man kunna skapa en tidsaxel över både sjukhus- och stationsområdet. Det skulle vara en bra plats för att hålla minnet av dessa kulturhistoriska miljöer vid liv.
