***
”Hemsk situation. Och ännu ett offer för covidvaccinen, det går inte att blunda för alla som fått cancer de senaste 4 åren […] ett facit på vilket massmord vaccinet handlar om.”
Kommentaren från en för mig vilt främmande kvinna dyker upp under ett Facebook-inlägg där jag berättar att jag har cancer och inte räknar med att bli frisk igen. Jag fick beskedet tre dagar efter mitt och Linas bröllop. Som ytterligare ödets ironi är det samma cancerform som tog Helena ifrån mig.
Jag har inte hunnit fundera över varför jag drabbats, men ”Lena Mc” (kan vi kalla henne), verkar säker på sin sak. Jag kunde beskylla henne för att killgissa, om hon vore man. Jag skriver ett svar.
Omtanke är i grunden något vackert. Men den gyllene regeln – att behandla andra som man själv vill bli behandlad – kräver eftertanke. Det som är omsorg för en kan vara en mardröm för en annan.
”Bästa Lena Mc.
Tack för att du tar dig tid från dina efterforskningar om vacciner, chemtrails, månlandningsbluffar och vargar. Som utbildad journalist kan jag förstås inte nöja mig med en enda källa. Vi behöver väga in fler möjliga orsaker till mitt insjuknande. Det här är vad jag kommit på hittills:
- Jag har gått på åtskilliga A-brunnar och sprickor i gatan.
- En gång parkerade jag medvetet på en handikappruta när jag var sen till en konfirmation. Jag fick dryga böter (man kunde nästan tro att jag parkerat på en person), men kanske provocerade jag också den allsmäktige? Vad tror du?
- Jag snusade en dosa lössnus om dagen i 30 år.
- Jag har haft stressmage sedan barnsben p g a att jag känt mig otillräcklig. Det har jag också varit, särskilt inför deadlines. Fråga gamla kollegor.
- Jag tycker för mycket om goda viner.
- Jag har ätit rött kött. Och chips!
- Jag har pratat i mobiltelefon.
- 5G existerar.
- Gener.
- Jag äger en mikrovågsugn.
Ta gärna detta till dina tankesmedjor och återkom med en ny analys.
Tack på förhand!
/Per
PS. Sett från den ljusa sidan överlevde jag covid.”
Jag skickar inte svaret. I stället lägger jag mig ner, lite morfinvarm, och funderar. Varför vill universum det här? Jag är inte ateist. Kanske är Gud inget fan av mina krönikor och vill bespara mänskligheten fler. Vad vet jag?
I mitt inlägg, som visats 700 000 gånger (cancer is king för algoritmerna), ber jag att själv få be om hjälp om och när jag behöver den. Jag minns hur betungande alla goda råd blev när Helena dog. Det går sådär. Jag får en drös oombedda lösningar på hur metastaserna i min lever ska försvinna. Ingen inkluderar cellgifter eller kirurgi. Varför skulle de, när det finns helande ”doktorer” som liknar amerikanska frikyrkopastorer, kristaller, syndabot, silvervatten och avmaskningsmedel för hästar? Man kan tydligen äta jord också. Bekymret med det senare är att man i Skelleftehamn, där jag bor, riskerar att få annan cancer och arsenikförgiftning på köpet. Hushållen har fått en direkt avrådan om att äta jord här. Om man nu väljer att lita på myndigheter och/eller Boliden.
Svårt att välja väg. Jag får prata med min onkolog.
Ingen inkluderar cellgifter eller kirurgi. Varför skulle de, när det finns helande ”doktorer” som liknar amerikanska frikyrkopastorer, kristaller, syndabot, silvervatten och avmaskningsmedel för hästar? Man kan tydligen äta jord också.
Jag förstår att de flesta gör det av omtanke och övertygelse (hatten av om det funkar för andra drabbade). Omtanke är i grunden något vackert. Men den gyllene regeln – att behandla andra som man själv vill bli behandlad – kräver eftertanke. Det som är omsorg för en kan vara en mardröm för en annan. Det finns föräldrar som i mitt tycke av missriktad omtanke hellre ser sina barn dö än att ge dem blodtransfusioner, för att ge ett extremt exempel. Själv vill jag att människor respekterar min önskan att få välja när och om jag behöver hjälp. Att ibland få slicka mina sår i fred.
Ja, jag har cancer och den lär förkorta mitt liv. Jag accepterar det. Jag är inte rädd, känner ingen ångest eller ilska. Däremot sörjer jag tanken på att mina barn kan bli föräldralösa och min hustru änka på tok för tidigt. Det betyder inte att jag ger upp hoppet om vårdens möjligheter. Det betyder att jag är tillfreds med mitt liv. Ett liv jag har tagit revansch på.
Min superkraft har länge varit att veta exakt hur bra jag har det i varje givet ögonblick. Att i hela mitt väsen känna att jag älskar dig när jag möter en vän, kysser min fru, kramar mina barn eller påtar i trädgården. Att förstå att allt vi har är nu. Det lämnar väldigt lite tid till tjafs och strider, utan att man för den skull behöver bli en dörrmatta. (Men ibland måste man få raljera.)
Lev i stället.
Per Strömbro
