Klimakteriet är den tidpunkt då en kvinna har sin sista mens och genomsnittsåldern för detta är 51-52 år. Men de hormonella förändringar som leder fram till klimakteriet inleds mellan 5 och 10 år tidigare. När kvinnans äggstockar gradvis slutar tillverka könshormonerna östrogen och progesteron upplever många kvinnor symptom som värmevallningar, sömnproblem, nedstämdhet, torra slemhinnor och psykiska besvär.
Det var ungefär de här symptomen som Elisabeth Samuelsson, 44 år, började uppleva för drygt ett år sedan. Eftersom hennes egen mamma fick besvär redan vid 42 års ålder förstod hon ganska snart att det var just förklimakteriet det handlade om.
– Jag bokade en tid på min hälsocentral och fick prata med en läkare som tog upp alla risker med östrogenbehandling och att den behandling som finns inte hjälper mot mina nattliga svettningar. Han skrev istället ut en antidepressiv medicin och bokade in ett uppföljningsmöte. Under det mötet pratade han inget om mina klimakteriebesvär utan bara om hur medicinen fungerade, berättar Elisabeth.
Smått rådlös sökte Elisabeth vård via ett privat vårdföretags app som hon hört att andra kvinnor fått bra hjälp genom. Efter två månader fick hon en tid och blev uppringd av en läkare som just då befann sig på en bussresa. Han skrev ut ett hormonpreparat men innan Elisabeth hunnit hämta ut det blev hon uppringd av en kollega till läkaren som upplyste om att det hon fått utskrivet snarare passade en äldre kvinna som passerat klimakteriet.
– När man måste vänta, inte blir lyssnad på och aldrig får träffa en läkare fysiskt börjar man ju bli desperat. Det enda jag vill är att få träffa en läkare, ta de eventuella prover som behövs, någon form av behandling och en tid för uppföljning, känna att det finns någon som har koll, säger Elisabeth.
Det är extremt jobbigt att gå omkring och känna sig såhär… gammal och sliten liksom.
Vid samtalet med app-läkarens kollega fick Elisabeth utskrivet så kallade mini-piller som innehåller en låg dos östrogen. Den har gjort att hon slipper pms och värken i lederna men i övrigt kvarstår symptomen.
– Jag vaknar blöt av svett varje natt, avskyr mig själv och känner mig allmänt personlighetsförändrad. Tack och lov vet jag vad det beror på men det gör inte så stor skillnad i vardagen. Det är extremt jobbigt att gå omkring och känna sig såhär… gammal och sliten liksom, säger Elisabeth.
Enligt Folkhälsomyndigheten upplever 70 procent av kvinnorna i klimakteriet eller förklimakteriet symtom som värmevallningar, svettningar och sömnstörningar. Nära hälften av dessa uppger att de har eller har haft behov av vård eller annat stöd. Att skriva ut antidepressiva läkemedel till kvinnor med klimakteriebesvär är relativt vanligt inom vården och även om de visat sig ha måttlig till god effekt är de generellt betydligt mindre effektiva än östrogen.
– För mig har de antidepressiva inte fungerat alls. Jag har snarare mått sämre av dem. Kanske för att jag egentligen inte är deprimerad utan är i förklimakteriet, säger Elisabeth.
Jag har snarare mått sämre av dem. Kanske för att jag egentligen inte är deprimerad utan är i förklimakteriet.
Efter kontakten med vårdföretaget fortsatte Elisabeth söka hjälp via 1177. Hon fick en digital tid och fick möta en sjuksköterska som verkligen lyssnade på henne. Men eftersom Elisabeth vid tillfället var under 45 år behövde sjuksköterskan stämma av med en läkare. En timme efter samtalet fick Elisabeth beskedet att hon ska fortsätta kontakten med sin egen vårdcentral samt en remiss på provtagning via hälsocentralens drop in-provtagning.
– Senare ringde en sjuksköterska från vårdcentralen upp mig och frågade varför jag kontaktat dem, detta eftersom den digitala tjänsten på 1177 är tänkt att avlasta hälsocentralerna. Hon avslutar med att säga att köerna är väldigt långa och att jag kommer att få vänta på en tid. Och här är jag nu, ett år senare, på exakt samma ställe som jag började på.
Elisabeth säger att hon är medveten om att hon kanske haft mer otur än de flesta och att många får bra hjälp från vården. Samtidigt tycker hon det är både märkligt och frustrerande att det ska vara så svårt att få hjälp med ett problem som drabbar så många människor.
– Man känner sig ju lite som en gnällis ibland. Samtidigt är det en väldigt knepig situation. Jag har hela tiden behövt börja om, stå i någon ny kö och vänta. Det ska inte behöva vara så, säger Elisabeth.
