Omkring en halv procent av Sveriges skogar utgörs idag av urskog. Ändå förknippas Sverige, och i synnerhet de norra delarna av landet, med orörd natur, fjäll och ändlösa skogar – ja, det många av oss brukar kalla för vildmark. Men finns det egentligen någon vildmark värd namnet kvar i Sverige? Den frågan utforskar filmaren Johan Granstrand i sina nya dokumentär Utan karta i Ultevis – den sista vildmarken? där han tillsammans med vildmarksguiden Sebastian Fall ger sig ut i Ultevis fjällurskog – ett av Sveriges största väg-, vandringsleds- och stiglösa skogslandsskap.
– Jag träffade Sebastian för flera år sedan vid en allmän eldstad i Vindelfjällen. Vi kom att prata om att det knappt finns någon riktigt vild natur längre. De platser, storslagen natur och vandringsleder vi beskriver som vilda kan ibland omfatta avverkad skog och älvar som är utbyggda och reglerade. Där föddes idén till filmen, säger Johan Granstrand.
På senare år har intresset för friluftsliv vuxit i samma takt som antalet besökare i våra naturreservat och nationalparker. Och här inträder en paradox, för samtidigt som fler människor vill upptäcka den vilda naturen så påverkar vi den samtidigt. Leder märks ut, spänger byggs för att skona naturen och nya stigar trampas upp. Många vet inte heller att den skog de besöker är långt ifrån naturlig utan i många fall så kallad produktionsskog – relativt ny skog planterad av människor för att kunna avverkas. Så var finns vildmarken?
Jag ville vara i upplevelsen och bjuda in tittaren att dela vår värld för en stund. Många gånger försöker man ju skapa fördjupning genom att intervjua experter men den här gången ville jag fokusera helt och hållet på upplevelsen.
Med den frågan i bagaget begav sig Johan och Sebastian in i Ultevis till fots för att under en veckas tid söka möjliga svar. För att ytterligare förstärka känslan av att befinna sig i orörd vildmark lämnade de allt vad kartor, GPS-utrustning och telefoner heter bakom sig.
– Vi ville göra det till en del av upplevelsen, att inte riktigt veta var vi var, och förstärka illusionen av nya upptäckter. Men jag vill betona att vi starkt avråder från att ge sig ut i okänd terräng utan kartor och telefon, det kan vara direkt farligt utan rätt erfarenhet och kunskap, säger Johan.
Ultevis fjällurskogs naturreservat utgörs till största del av oländig skogsterräng, myrar och låglänta berg och enligt Johan Granstrand är det i det närmaste hopplöst att ta sig fram där. Men trots den till synes otillgängliga miljön dröjde det inte många dagar innan de upptäckte spår av människor.
– Vi gick upp på ett låglänt berg för att få en överblick av omgivningarna. Vi klättrade upp i en gran och kunde se att någon huggit ur granen för väldigt, väldigt länge sedan. Mest troligt med exakt samma syfte som vi – att få överblick, säger Johan och fortsätter
– På vägen in i Ultevis fanns också tydliga spår av manuell avverkning från äldre tider. Men längre in upphörde spåren helt enkelt för att terrängen blir för oländig och avstånden för stora. I slutändan är det ofta ekonomi som avgör hur mycket orörd natur som finns kvar.
Att stöta på spår av manuell avverkning och mänsklig aktivitet i en gran, mitt inne i Ultevis, kanske kan ses som ett bevis på att de där helt orörda platserna i vildmarken är, om inte obefintliga så i alla fall väldigt få. Men Johan Granstrand vill samtidigt inte att filmen ska ge något entydigt svar på frågan.
– Det är ju omöjligt och jag vill också att de som ser filmen ska få dra sina egna slutsatser.
Vi klättrade upp i en gran och kunde se att någon huggit ur granen för väldigt, väldigt länge sedan. Mest troligt med exakt samma syfte som vi.
Veckan i Ultevis bjöd på rent fysiska utmaningar i den svårframkomliga terrängen, utmaningar som förstärktes av både filmandet och all den utrustning det ofrånkomligen kräver.
– Jag ville vara i upplevelsen och bjuda in tittaren att dela vår värld för en stund. Många gånger försöker man ju skapa fördjupning genom att intervjua experter men den här gången ville jag fokusera helt och hållet på upplevelsen. För även om vi såg spår av mänsklig påverkan så är det här ändå en sorts skog som väldigt få människor får chansen att uppleva eftersom de helt enkelt inte finns kvar längre, säger Johan.
En av de mer slående upplevelserna under filmandet upplevde Johan när han och Sebastian kom tillbaka till civilisationen och satte sig i bilen efter en vecka utan kontakt med omvärlden.
– När vi satte oss i bilen slog radion igång automatiskt. Det var nästan chockartat och vi stängde av direkt. Att vara helt utan stimuli från omvärlden var så otroligt rogivande. Och kontrasten efteråt var väldigt stor. Att bara stänga av och logga ut är verkligen något jag rekommenderar alla som har möjligheten.
