KRÖNIKA Cecilia Edström om flyktingmottagning, perspektiv och hur hemska händelser kan påverka: ”En lång tid efter händelsen vågade jag inte åka från mitt hem”.
***
Ärligt talat vet jag inte hur många gånger jag har skrivit om den här texten. Min känsla är att det är väldigt svårt att diskutera och debattera flyktingmottagning. Alltid finns det någon som hugger på det ena eller det andra ordvalet. Det är så lätt att du blir missförstådd och framstår som ohuman. Men oj vad fel jag tänkte. Det är ju det mest simpla någonsin. Vi ska hjälpa! Det finns inget argument till att stoppa människor som flyr från förtryck, från att få en gevärskula i huvudet eller bli gruppvåldtagen i sitt eget hem.
Hur skulle vi exempelvis ha reagerat om en av de närmsta vännerna ringde från Göteborg, och med skräck i rösten berättade att IS belägrat staden? Redan tre halshuggningar i hennes kvarter och hon och hennes familj kände fara för sina liv. Man rycker på axlarna och bá : ”Det är klart, jag har ju en lägenhet på 100 kvm i Stockholm och bor ensam. Men å andra sidan, svenska staten kommer att hjälpa er på plats där borta så stanna. Ta det bara lugnt.”
I verkligheten är det inte våra bästa vänner som lever under fruktansvärda omständigheter och flyr. Men det är människor. Och precis som oss har de bästa vänner. Kanske bästa vänner som har blivit dödade redan. Kanske bästa vänner som inte har möjlighet att fly.
Likheten mellan alla oss är att det är kött och blod. Det är inget vi och dem. Det är bara vi. Alla har samma rättigheter. Ingen är mer värd än den andra.
Skillnaden är att vissa dragit en lott med en blågul flagga. Andra med en trikolor med tre horisontella fält och två stjärnor i det mittersta fältet. En röd, vit, svart och grön flagga. En syriansk flagga.
Det går verkligen inte att jämföra något i mitt liv med vad människorna på flykt går igenom men gör det ändå för att försöka förstå, för att få perspektiv.
Jag var sju år och vill poängtera att det här är en skithändelse i sammanhanget. Det var familjens första semester i Stockholm. Vi beställde hamburgare – jag, mamma, pappa och min tre år yngre bror. Precis när vi ska börja äta brakar helvetet lös bara en liten bit bort. En långhårig stor man springer in i restaurangen. Med en mörkbrun skinnjacka lindad runt armen som en sköld, och med en stor blänkande kniv, går han till attack mot ett gäng personer där inne. De angripna tar upp röda matbrickor som skydd för att inte bli knivhuggna. Mitt hjärta stannar. Jag tror att jag ska dö. Några sekunder går och jag hinner tänka allt. Strax står alla på gatan utanför. Trodde vi. Brorsan hade vi glömt. Paniken. Den där känslan av att tro att min treåriga bror är död. Så obeskrivlig. Så ofattbar. Men plötsligt glider dörrarna isär. Ut spatserar Viktor som om inget hade hänt. Helt oberörd.
Den händelsen präglade mig i flera år. Resten av semestern var förstörd. Jag vägrade gå ut. Jag var så rädd, visste inte vad som lurade bakom nästa gathörn. Föräldrarna funderade till och med på att boka om biljetten för att åka hem tidigare. Under en lång tid efter händelsen vågade jag inte åka från mitt hem i Glommersträsk till Skellefteå. Skellefteå var en storstad i min värld under den tiden. Det var otryggt. Knivmän kunde stå var som helst. Vid 13-årsåldern släppte det.
När jag tänker tillbaka på hur det där korta och i sammanhanget fjuttiga knivslagsmålet i Stockholm påverkade mig så kommer bilderna på de flyende barnen och deras föräldrar upp i mitt huvud. Hur det de går igenom idag kommer att påverka dem framöver.
För mig är flyktingmottagandet en ickefråga.
Vi ska hjälpa!
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Cecilia jobbar som redaktör på DN och frilansjournalist. Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 8 2015:
