***
Ärligt talat hade jag inte tänkt skriva den här texten. Första veckan i februari fick jag ett sms. ”Vill du bli en av Megafonens krönikörer?” läste jag. Sedan kräktes jag i några timmar. Ungefär en vecka, tre liter Proviva och en ovärdig mängd påsar Hägges citronmuffins senare var magsjukan besegrad och jag hade vänt ut och in på både mig själv och förfrågan i sig.
Det var dags att formulera ett svar och min första tanke var att säga ”tack men nej tack” för att jag inte kan. Jag kan inte skriva krönikor. Trots, eller kanske till viss del på grund av, min journalistexamen. De texter jag tidigare skrivit i media har aldrig skildrat mina åsikter, tankar eller vardagsbetraktelser. De har opartiskt delat nyheter, informerat om världen och samhället, beskrivit hem, evenemang, människoöden och framgångssagor.
Sedan blev deadlines till slut en stressfaktor jag inte kunde hantera, min penna bytte bransch och ytterligare några år senare fick jag mitt livs finaste titel; mamma. Det var i augusti 2022 och jag tror inte jag tänkt färdigt en enda tanke sedan dess. 2024 kom sedan vår yngsta. I ganska precis 16 månader har jag varit föräldraledig nu och den brutala sanningen är att: jag har ingen aning om hur vardagslivet i samhället ser ut idag. Vad pratar folk om på fikarasterna? Vad gör de på fritiden? Finns fritid kvar som koncept? Jag har helt tappat förmågan att samtala med vuxna. Vet inte längre skillnaden på en måndag eller lördag. Jag har aldrig ens sett en Labubu. Eller en fruktbakelse.
Vad pratar folk om på fikarasterna? Vad gör de på fritiden? Finns fritid kvar som koncept? Jag har helt tappat förmågan att samtala med vuxna.
Det enda jag har en vag uppfattning om är att det råder någon slags konsensus kring att såna som bara pratar om sina barn är ungefär det tråkigaste som finns. Jag kan till viss del förstå det. För de är ju centrum i mitt universum, inte ditt. Samtidigt är det svårt att hitta inspiration eller erfarenheter att skriva om utanför den roliga, knäppa, skyddade men sköra småbarnsbubbla jag har privilegiet att få befinna mig i just nu. Medan andra lärt sig bemästra de senaste ai-verktygen har jag fått kläm på det här med att hyvla ost med en hand samtidigt som jag ammar. Min vardag består av att hantera två olika viljor där den ena väldigt, väldigt gärna vill lära sig läsa och den andra gör sitt absolut bästa för att motbevisa gravitationens existens, kosta hur många bulor det vill.
Så när jag fick ett sms från Caroline där i februari, peak magsjuka, var min första tanke ABSOLUT INTE. Jag har ingenting att komma med, för det finns ett väldigt begränsat antal krönikor (en) där jag kan berätta om att en liten del av mig börjat tänka att Delulu kanske borde ha vunnit melodifestivalen ändå och att jag varje dag har lite, lite ångest över att min så väldigt vältaliga treåring uttalar (och alltid har uttalat) ungefär exakt alla ord helt perfekt. Förutom storspov, som tyvärr blir horspov.
En otroligt fin era går mot sitt slut. Något nytt och annorlunda väntar. Jag vet inte exakt hur det blir men vill tro att det kommer bli fint, det också.
Men ungefär 300 personer sa att jag borde ta chansen. Jag har dessutom ungefär noll personliga spärrar (grattis till dig som märkte det innan jag skrev ut det nu) och välsignelsen att skriva om precis vad jag vill. Och ingenting varar för evigt. Dagarna är räknade. Snart dricker jag mitt kaffe vid mitt skrivbord igen, inte i köket med min förstföddas krav att ”ha ett cyklop på dig” samtidigt som jag springer omkring och försöker hitta/ fånga Nemo och hoppas att inte en enda granne råkar titta in.
En otroligt fin era går mot sitt slut. Något nytt och annorlunda väntar. Jag vet inte exakt hur det blir men vill tro att det kommer bli fint, det också. Så jag tänkte att jag faktiskt får försöka leva lite mer som jag försöker lära. Mitt svar blev ja, så här har ni mig (och alla mina parenteser och skiljetecken och evighetslånga meningar). Om ungefär sex veckor dyker jag upp igen och då kanske jag hunnit acklimatisera mig till världen och vuxendialogen därute. Hittat ny inspiration utanför hemmets (o)lugna vrå precis lagom till att du kanske återhämtat dig från min premiär.
Till dess säger jag; Du vågar prova. Det är okej att säga nej. Alla får vara med. Berätta hur du känner. Ingen kan direkt. Om vi hjälps åt går det lättare. Vänta på din tur. Det är viktigt att lyssna på varandra. Ät tills du är nöjd. Ja, du behöver ha kläder på dig om du ska gå ut. Du får be om hjälp. Hosta i armvecket. Ja, ditt eget helst. Du får ändra dig. Var snälla mot varandra. Släng inte Skalman i toaletten.
Thea Holmqvist
