Glupahungern, Lifsens rot, Stigen, Lev!, Vajlett och Rut, Musikanternas uttåg, Jernbanan, I en sal på lasarettet, Köttets borg, Fishtank, Jägarna 2, Lasse-Majas detektivbyrå, Sara med allt sitt väsen och ljudboken Din tjänare hör.
Det är bara lite av vad Ellenor Lindgren jobbat med under åren. Lägg därtill ett flertal riksomfattande turnéer och ett ansenligt antal fina recensioner på de stora tidningarnas kultursidor och allt som krävs för att nå stort erkännande i hemstaden finns på plats.
Varför grips jag ändå med jämna mellanrum av känslan av att Ellenor Lindgren inte riktigt får det erkännande hon förtjänar i hemkommunen? Är jag något på spåren eller har jag bara helt fel?
Jag har just börjat trivas med att kalla mig skådespelare trots att det varit är en stor del av den jag är i drygt 20 år.
– Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Men om något av det ligger på mig, så har jag kanske svårt att berättiga mig själv, marknadsföra mig själv. Jag har just börjat trivas med att kalla mig skådespelare trots att det varit är en stor del av den jag är i drygt 20 år, säger Ellenor och fortsätter:
– Jag har naglat fast mig här i Västerbotten för att jag velat bo här men också för jag vill att det ska skapas mångfasetterad scenkonst här. Och det har jag verkligen bidragit till. Men om det var status jag ville ha här hemma så hade jag nog tjänat på att göra ett antal år i Stockholm. Det brukar smälla högre.
Elit och elitism
Jag träffar Ellenor på scen 4 i Sara kulturhus en rätt grå tisdagsmorgon. Hon har inlett repetitionerna av Allt som är värt och såväl rekvisitan som scenrummet har börjat ta form. Och vi kommer snart till det, till monologen som regisseras av Johanna Salander och beskrivs som en upplyftande pjäs om nedstämdhet. Men först måste vi reda lite i de övergripande kulturfrågorna.
2021 skrev Ellenor Lindgren en debattartikel där resonemanget rörde sig kring varför vi har sådana problem med att prata om elit inom kulturens olika verksamheter medan det är helt legitimt inom exempelvis hockey.
Att kräva talang, utbildning och sakkunskap inom sport är självklart medan samma krav inom litteratur, konst eller teater ses som elitism, som något som ogiltigförklarar gräsrötternas utövande. Samtidigt som ingen ens skulle komma på tanken att Skellefteå AIK:s A-lag ogiltigförklarar de lag som spelar i division III.
Jag ville provocera lite, skapa lite debatt. Och jag fick ett otroligt gensvar.
– Jag ville provocera lite, skapa lite debatt. Och jag fick ett otroligt gensvar. Elit är man när man har talang och dessutom jobbat otroligt hårt, utbildat sig och fått erfarenhet. Och det oavsett om det handlar om hockey eller teater. Det kändes viktigt att lyfta det samtalet, säger Ellenor.
Tyck och tänk
Vi pratar om kulturellt självförtroende. Hur det kan variera och skifta beroende på plats och stad och utifrån historia och tradition. Och att det kanske är en viktig faktor när det gäller synen på elit och elitism.
– Skellefteå har lite lågt kulturellt självförtroende. Man vet inte riktigt vad man får tycka och inte när det gäller teater, litteratur och konst. Inom hockey är det tvärtom, där finns en stor säkerhet. I andra städer, med en annan tradition, kommer människor fram efter föreställningen och ger uttryck för vad som var bra eller dåligt. I Skellefteå tycker många att det mesta bara är “trevligt”. Jag skulle vilja uppmuntra människor att tycka och tänka kring exempelvis teater. Man har rätt till det, säger Ellenor.
Monologen Allt som är värt, som Ellenor just nu repeterar på Sara kulturhus, är hennes femte monolog men den första som hon inte skrivit själv. Det brittiska originalet, Every brilliant thing, skrevs av Duncan Macmillan 2013 och har spelats runt om i Europa i olika uppsättningar. Den har också blivit film.
Kort beskrivet ställer pjäsen frågor om vad som gör livet värt att leva. Hur gör vi det bäst, trots alla livets komplexiteter och tragedier? Vi får följa en flicka som för att rädda sin deprimerade mamma gör en lista över allt som är värt att leva för. En lista som fortsätter växa i takt med att flickan blir äldre.
Den har spelats hur mycket som helst av den enkla anledningen att den är väldigt bra.
– Det här är första gången monologen gestaltas av en kvinna. Den har spelats hur mycket som helst av den enkla anledningen att den är väldigt bra, säger Ellenor.
Hela mänskligheten
Enligt Ellenor riktar sig pjäsen till alla som någon gång mått dåligt eller haft någon i sin närhet som haft det jobbigt – med andra ord till hela mänskligheten.
– Människan har blivit en väldigt teoretisk skapelse. De senaste 70 åren har vi tappat mycket av vår relation till den fysiska verkligheten. Vi köper allt vi behöver, vi tillverkar inte våra saker längre. Och vi jobbar allt mer med abstraktioner. Jag tror det är en av många saker som påverkar vårt mående, säger Ellenor och fortsätter.
– Om du tillverkat något, en stol till exempel, då betyder den något för dig. Du tar hand om den. I det praktiska skapandet, i den kreativiteten finns en glädje som jag tror är viktig för oss men som vi kommit ifrån.
Ingen oro
Allt som är värt kommer att spelas i Skellefteå i oktober och november innan det är dags för turné i norra Sverige. Den kommer också att spelas för niondeklassare och gymnasister i Västerbotten.
– Det jag tycker är extra fint är att föreställningen skapas av mig och publiken tillsammans. Syftet med föreställningen omsätts i praktik medan den pågår. Det är häftigt.
Det finns ett område i livet som jag inte oroar mig för och det är mitt yrkesliv.
Klockan drar mot 11 och jag känner att Ellenor kanske ska få återgå till repeterandet. Innan jag går kastar jag in den obligatoriska frågan om framtiden, vad planerar hon då?
– Det finns ett område i livet som jag inte oroar mig för och det är mitt yrkesliv. Jag har stor tillit till att det alltid löser sig så länge jag har drivet och flexibiliteten. Jag kommer alltid på nåt.
