Sett ur ett historiskt perspektiv är tandvård och tandhälsa en relativt modern företeelse. I Sverige inrättades Folktandvården 1938 men ända fram till slutet av 1940-talet, då de länge lika okända som idag ökända kariesexperimenten ägde rum på Vipeholms anstalt för “svårskötta obildbara sinnesslöa”, var man osäker på vad som orsakade kariesangrepp på tänderna.
Vad som orsakade tandvärk var dock inget som folk i Skellefteå eller övriga Sverige gick och funderade på i slutet av 1800-talet. Tandvärk var något man fick stå ut med och blev det riktigt illa kunde man prova någon av alla de mer eller mindre verksamma huskurer som stod till buds. Att stoppa snus i den onda tanden eller rent av lite krut sades kunna hjälpa, liksom åderlåtning, magiska besvärjelser eller en salt strömming. I riktigt jävliga fall kunde en glödgad spik få göra jobbet. Funkade inte det fanns alltid smeden till hands för att med tång eller tandbult bokstavligen dra ut det onda.
Redan på 1860-talet dök det upp någon enstaka ambulerande tandläkare i Skellefteå. Men det var inte förrän 1892 som Skelleftesonen Adolf Ocklind öppnade mottagning i stan. I förstone vad det mest herrskapsfolk som nyttjade hans tjänster. Gemene man hade ingen större tilltro till varken läkaren eller tandläkaren i stan utan förlitade sig hellre på den klokskap och erfarenhet som “bydoktorn” besatt.
Löständer
Men Adolf Ocklind lät sig inte hindras av motståndet. Faktum är att han oftast befann sig på resande fot med sin ambulerande mottagning. Byske, Burträsk, Nysätra, Jörn, Norsjö, Arvidsjaur, Lycksele och framför allt Piteå, som saknade egen tandläkare, fick regelbundna besök av Ocklind. Beroende på ställe installerade han sin mottagning i allt från gästgivaregårdar till privatpersoners hem. Utrustningen skulle rymmas i en väska eller koffert och vara lätt att installera och färdas med i hästskjutsar. En högst ordinär trästol fick fungera som tandläkarstol.
Adolf Ocklind erbjöd insättning av löständer med eller utan gom. Under den här tidsepoken var den svenska tandhälsan usel och att ha råd att sätta in ett garnityr i porslin var en statussymbol. Tandläkare brukade också marknadsföra löständernas livslängd med punchlines som “porslinständer räcker inte bara bärarens liv – de kan också gå i arv!”
Ocklind erbjöd plomber i guld, cement eller amalgam, allt efter tycke, smak och plånbok. Givetvis ägnade han sig även åt tandutdragningar. Smärtfri behandling utlovades och troligen använde han sig av både lustgas och eter.
Upphittad tandborste
Förebyggande tandvård i form av tandborstning var inte någon självklarhet på den här tiden. En tandborste var länge en lyxartikel och kostade runt 50 öre eller 40 kronor i dagens penningvärde. Hur dyrbara de verkligen var åskådliggörs kanske bäst av följande radannons i Skellefteå Nya tidning 1894:
“Mellan Morön och staden är hittad en tandborste som återfås hos Adam Johanson i Morön”.