Det första som slår mig när jag kommer in i butiken är hur många saker det finns här. Tyger i alla dess slag täcker väggarna, tillsammans med burkar fyllda med knappar, lådor med garnnystan och gummiband.
I de intilliggande rummen gömmer sig ännu mer, i ett organiserat kaos som butiksägarna själva navigerar i med stenkoll.
– Allt får en plats när det kommer hit. Där måste det sen finnas tills det är slut, så är det bara, säger Majken Marklund.
Men hur vet ni själva var sakerna finns?
– Det har man i huvudet, svarar Bernt med ett leende.
På skylten ut mot Östra Nygatan står det “Maikens”. Men inne i butiken är de båda två högst involverade – ett äkta par i både äktenskap och arbete.
Bernt driver dessutom fortfarande sitt åkeri, även om verksamheten inte är särskilt omfattande längre.
– Jag blir ju ändå 88 i år, vet du, skrattar han.
Motion är ju bra för kroppen på ett sätt, men arbetet är bra för att träffa folk och hålla igång huvudet.
I stället för åkeriet har det blivit mer tid i butiken tillsammans med Majken. De behöver också hjälpas åt mer nuförtiden. Hennes ögon har blivit sämre och det kan behövas hjälp med att slå in siffror i kassan och annat som kräver läsning. Men de trivs båda bra med att arbeta.
– Det kan vara lite farligt att sluta jobba. Det är då det stannar av för många. Motion är ju bra för kroppen på ett sätt, men arbetet är bra för att träffa folk och hålla igång huvudet, säger Bernt.
Även om källarlokalen på Älvsbacka i dag är något av en skattgömma med textilier var det från början inte tanken att de skulle öppna butik.
– Vi äger huset och källarlokalen stod ledig, så jag tänkte att ”jag tar vävstolen där nere”. Jag är ju utbildad sömmerska, berättar Majken.
Folk började titta förbi hos Majken och hennes vävande, för att småprata eller för att se vad hon gjorde. Ofta frågade besökarna var hon köpt olika tyger eller om hon hade mer av något.
– Då blev det så att jag köpte hem lite av de saker som andra ofta frågade efter och sålde vidare. På så sätt växte det fram av sig själv, säger hon.
Med tiden har butiken fått en trogen kundbas med många återkommande kunder, även långväga sådana. De minns en man som kommit körande från Trerikskröset.
– Han bodde i väglöst land och på sommaren fyllde han på med förnödenheter inför nästa vinter. Han fyllde bilen med olika trasor och körde iväg igen, säger Bernt.
Medan vi pratar tittar en kund in i butiken på jakt efter lite garn. Han skojar med butiksägarna om att det är så bra att handla där, eftersom de ger honom seniorrabatt.
– Jajamen, säger Bernt och slår in priset i kassan.
– Det lät billigt, hördu du, säger Majken då.
– Du kan ju också handla på seniorrabatten. Men du har väl inte åldern inne än, säger kunden skämtsamt.
– Joho du, skrattar Majken tillbaka.
Även om arbetslusten fortfarande finns så börjar åldern vara märkbar, berättar paret. På grund av värk i axlar och dålig syn har Majken svårt att själv utöva hantverksarbete. Dessutom blir de mer slut än förut.
Men än finns inga planer på att lägga ner verksamheten.
– Jag har sagt att jag jobbar här tills jag kolar. De får hämta mig här – det går väl lika bra som från något annat ställe, säger Majken med en axelryckning.